Namnförslag

Det där med namn och namnförslag på bebisen brukar vara något av det första som folk frågar efter. Speciellt ju längre fram i graviditeten man kommer.

För mig har det alltid varit nya namn som varit aktuella vid varje ny graviditet. Fråga mig inte varför, det har liksom bara blivit så. Jag tycker fortfarande att de "kaserade" namnen är fina, men dom känns liksom inte "rätt" till nästa barn. Ja, eller så har det varit iaf.

När jag väntade Victoria, var namnförslagen medan hon låg i magen Ida resp. Isac. När hon kom ut, var hon ingen Ida. Efter flera dagars resonerande fram och tillbaka, och med almanackan till hjälp, blev det till slut Victoria. Att det tog lite längre tid att "hitta" Vickans namn tror jag beror på att hon fick komma ut ur magen under ganska dramatiska former redan i v.36 pga av havandeskapsförgiftning.

När Oscar sedan var på tur, hade vi Rebecka som flicknamn och Lucas resp Oscar som pojknamn. Redan innan han föddes hade vi på känn att det skulle vara en liten Oscar, och han var en Oscar när han kom ut.

När jag väntade Elias växte det sakta fram under hela graviditeten, men runt v.30 hade vi förslagen klara. Linnéa resp Elias. Och inte heller denna gången var det någon tvekan om att det var en ljuvlig liten Elias som kom ut.

Denna gången är omständigheterna väldigt annorlunda. Vi började att prata om namn i samma veva som vi kom överens om att våga försöka bli gravida igen. Denna gången vill vi veta om det är en flicka eller pojke som ligger i min mage, så att vi kan få hjälp att kunna knyta an til barnet i magen, att få det att kännas mer "verkligt" eller något sådant. En hjälp att våga tro på att det ska gå vägen. Iaf, våra namnförslag den här gången är Alfred resp Annie eller Elvira.

Nu är jag i v.13

Vecka 13 enligt bm snurra. Min egen stämde inte riktigt med hennes, men det är ju kul när det "försvinner" dagar iaf, ist för att läggas till. Men det kommer nog att ändras igen vid ultraljudet.

Känner mig rätt pigg just nu, kan det vara så att det jobbigaste i trötthetsväg och illamående är över nu? Hade ju varit helt underbart i så fall! Lite som att börja leva igen. Men likväl, efter en hel dag med diverse aktiviteter utan vila, då är man ganska slutkörd på kvällen.

Just nu är jag grymt sugen på persikor! Det är det enda som jag känner sug efter just nu. Jag är glad så länge begären är nyttiga!

Att äta Niferexen funkar bra. Magen har inte strejkat helt. Men nu ska jag öka dosen till 2 st varannan dag. När jag väntade Elias hade jag också problem med lågt hb, men då gick det bara upp om jag åt 2 st Niferex om dagen. Får se om jag behöver göra det denna graviditeten också.

Bläää

Så var glukosbelastning nr 1 avklarad. Jag låg på rätt sida om gränsvärdet, så nu kan jag släppa detta till v.30 nångång, då det är dags för glukosbelastning nr 2.
Men det är ruskigt äckligt! 75 g socker upplöst i 2 dl vatten och detta sötsliska ska du ha i dig inom 5 minuter...*glääh*

Nästa vecka är det dags för läkarbesök.

Då var det igång...

Så, då är vi inskrivna på mvc nu då. Vi har en jättebra och förstående barnmorska som kommer att göra allt hon kan för att jag ska må så bra som jag kan göra under den här graviditeten. Känns bra! Tröttheten fick sin förklaring iaf, eftersom mitt Hb bara var 111, så det blir att sätta igång och knapra Niferex med en gång. Men blodtryck och urin/protein var utan anmärkan iaf. Nästa vecka ska jag göra glukosbelastning och den 27/7 ska jag till läkare. Och ultraljudet är inte så långt borta det heller, den 28/8 är det dags för det. Kommer ju antagligen att bli fler längre fram.
Innan vi skulle åka på morgonen igår, fick jag panikkänningar. Allt som ska upplevas "för första gången" igen efter Elias död, ger mig en viss panikångest. Men Michael var ju med, och gav mig kraft att klara av det, även om han också var nervös. Vi försöker att passa in så mycket som möjligt av besök på mvc så att han ska kunna följa med, men vissa får jag klara av själv.

Oro

Imorgon är det dags för inskrivning på MVC. Imorgon ska de första delmålen tas ut. Känns på ett sätt bra att komma in i den "världen" igen, att få gå på regelbundna kontroller, men samtidigt så hjälper det ganska lite mot den oro som sakta, sakta växer inom mig för varje vecka som går. Jag vet ju nu att det inte finns några garantier för att allt ska gå bra, bara för att man passerar ett visst antal veckor. Så i slutet kommer jag att må ganska dåligt. Jag ser inte fram emot att göra ultraljud längre, men jag kommer ändå att vilja göra dom för att se om barnets hjärta slår. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klara av att ha ctg kopplad under förlossningen, för jag kommer att vara livrädd för att hjärtljuden ska försvinna. Men nu oroar jag mig låååångt i förväg, men ändå kan jag inte släppa dom tankarna. Jag är verkligen livrädd för att allt ska sluta med sorg och elände en gång till....

Semester

Nu har mannen semester i tre härliga veckor, så nu ska jag passa på att vila mycket och bara ta det lugnt med familjen! Det enda inbokade vi har är en tur till Öland och därefter hoppas vi på lite badtillfällen också. Vi ska försöka bestämma en dag för Liseberg också, men jag får nöja mig med att titta på i år igen. Jag tar inga risker överhuvudtaget. I morgon har jag klarat av den första fjärdedelen av graviditeten, 10 hela veckor avklarade. Känns som en piss i Missisippi, för jag är trött på att vänta, jag vill ha en liten levande, rosa bebis hos mig nu.

v.9+1

Den värsta tröttheten på dagtid verkar släppa sitt grepp om mig. Känns som om man är lite piggare nu iaf. Illamåendet är som värst på eftermiddagarna och kvällarna. Var till apoteket och köpte tuggtabletter mot sura uppstötningar och halsbränna, för det kommer varje kväll numera, och det är inte trevligt! Hoppas att dom hjälper.