Att vänta ett barn

Jag har tidigare inte varit det minsta orolig under mina graviditeter för att något ska gå fel. Inte så att det har tagit över iaf. Jag har aldrig tidigare fått tidigt ul, har aldrig frågat efter det heller, utan jag har väntat tills det "stora" runt v.18 utan större problem. Jag har alltid väntat barn, inte missfall eller att det ska gå fel på något sätt.

Denna gången är det lite svårare att vänta barn. För man vet hur illa det kan gå sent i graviditeten. Jag hade klarat mig utan ul som gjordes förra veckan, jag frågade inte efter det, men visst är det skönt med en bekräftelse på att barnet som växer i mig verkligen finns där och att hjärtat slog. Men trots allt, min oro finns som ett mörkt moln längre fram, i slutet av den här graviditeten.

Jag fick frågan idag hur det känns. Ja, hur känns det egentligen? Jag känner mig trygg i att veta att läkaren kommer att övervaka oss noga, jag känner mig trygg i att veta att det blir en planerad igångsättning. Men jag käner mig inte glad och lycklig som jag gjort tidigare graviditeter. Jag känner mig skeptisk och vill inte ta ut nånting i förväg. Samtidigt så vill jag kunna känna glädjen över att vänta barn, men den vill inte infinna sig.

Det är svårt när folk kommer och gratulerar en till bebisen i magen. Jag vill inte ha några grattis förrän efter förlossning om vi då har ett levande barn i vår famn. Det är svårt med folk som tror att allt är bra nu, bara för att jag är gravid igen. Men sorgen och saknaden efter Elias finns ju alltid kvar för oss. Hans plats kommer ju aldrig att kunna ersättas.

Varje barn är en unik människa med en egen personlighet och egenskaper. Elias kommer inte att komma tillbaka till oss, men nu har vi chansen att få ett till barn, ett syskon, och det är vi enormt tacksamma för.