Ångest

Ja, det har jag drabbats av den senaste tiden.

Jag kan vakna på nätterna och gråta, för att allt ska sluta med ännu en död bebis. Jag vet ju att vi får allt stöd och all uppbackning vi vill ha från mvc och läkare, men mina hjärnspöken dyker upp likt förbaskat!! Logik biter inte på ångestmonstret! Det känns iaf som ett rejält steg tillbaka, jag som precis hade kommit över den värsta spärren när det gäller att tro "när" ist för "om". Och så ramlar man ner i mörkret och hopplösheten igen...

Det blir inte bättre av att lillebror i magen sover på nätterna, precis som jag. För det enda som tröstar mig just nu är att känna av honom i magen när han buffar, sparkar och gör sig påmind. Många ggr dricker jag ett glas iskallt vatten och lägger mig en stund i soffan bara för att få känna hur han rör sig därinne.

Känner mig orolig för det här med diabetesen också. Jävla skit rent ut sagt! Tusen tankar far genom huvudet hela tiden. För första gången så vill jag göra glukosbelastningen, för jag vill veta och jag vill ha hjälp!

Jag tror det är dags att be min bm ordna med remiss till kurator/psykolog för att jag ska klara av resten av den här graviditeten, för så här dåligt vill jag inte må nåt mer! Mitt humör är upp och ner totalt. Jag har inget tålamod med något eller någon, jag blir arg för att jag är rädd och orolig och pga den här sketna ångesten så sover jag inte heller bra på nätterna!