Viss vånda och oro

Förvärkarna lugnade till slut ner sig med hjälp av panodil och seriös vila i soffa och säng, men det är inte utan att man känner viss nervositet när det inte vill ge med sig utan håller i under flera dagar. Längtar redan efter tisdagens vattengympa i det härliga varma vattnet, men jag får ta det försiktigt med rörelserna.

På onsdag är det dags för besök hos psykologen igen. Och nu kan jag verkligen säga att oron har ökat, för visst håller lillbus igång i magen, men inte lika mycket som han gjorde för ett par dagar sen. Varje gång det blir för stilla känner jag oron komma snabbare och snabbare. Försöker intala mig själv att det är för att han börjar bli stor och magen trång som han inte kan greja lika mycket längre, men som jag sagt tidigare... logik biter inte på oro och ångest!

Nästa vecka är det dags för förlossningssamtalet med vår läkare, och det ska bli skönt att få det där datumet. Inte för att oron kommer att försvinna, men nån trygghet ger det mig iaf att veta att jag inte kommer att skickas fram och tillbaka under flera veckors tid i slutet. Och nästa torsdag är det så dags för nästa tillväxtultraljud och bm-besök.