Aj som f-n!

Jag vet inte vad som har hänt, om det är något jag har gjort eller inte, men fy f-n vad ont det gör mellan benen!! Kan knappt gå längre, knappt sitta heller eller ens ligga! Känns som om blygdbenet går sönder... hur ska jag lindra detta???

Retliga förvärkar

Har börjat få så där lagom retliga förvärkar nu. Vaknade imorse vid 4.30 och kunde inte somna om, delvis beroende på just dessa retliga förvärkar. Dom känns precis så mycket att dom stör, men inte mer. Retligt helt enkelt. Fick till slut nog och gick upp, skittrött! Ska försöka lägga mig en stund senare och se om dom ger med sig, eller om det tänker övergå till något annat. Ser ju gärna att lillbus stannar inne till efter midnatt iaf, men i ärlighetens namn så bryr jag mig inte så mycket om han skulle komma snabbt tidigare om det nu är på gång. Det skulle kännas en aning snopet bara.
Alla suckar över hur synd det är för barn som är födda på julafton och nyårsafton, men min lillebror som är född den 30/12 har inte mått speciellt mycket sämre av att vara född när han är det, än någon annan.
Ja, jag tror helt ärligt inte att lillbus är på väg riktigt än, men han är välkommen oavsett när han tittar ut...

BB-väskan

Idag har jag börjat handla det som behövs till förlossnings/BB-väskan. Tandborste, tandkräm, duschtvål, schampo, deo och nya strumpor. Upptäckte igår att det börjar bli hål i många av mina sockar, så det behövdes köpas ändå. Resten ska skaffas i nästa vecka. Tänkte unna mig 2 par nya mjukisbyxor till BB-vistelsen. Amningströjor och bh har jag skaffat så jag har något i början så kan jag komplettera med fler senare om det behövs. Nästa vecka ska jag dessutom passa på att handla lite sånt som är bra att ha hemma från apoteket också.

Har börjat samla vätska...

Upptäckte igår att jag hade svullnat ganska mycket om fötterna och fingrarna, och jag kissar inte lika mycket längre. Får försöka få i mig mer vatten nu, så kanske det går tillbaka lite. Om inte, får jag vara lite extra observant på svullnaden. Känner mig också en del tyngre nu med, och man märker att man är i slutet av graviditeten. Hormonsnuva, samlar vätska, gråter för absolut ingenting, retlig och trött. Tur att det inte är så lång tid kvar...

Onda förvärkar

Sedan i torsdags har jag haft en del onda förvärkar. Det tog ett tag innan jag kopplade vad som gjorde så ont i magen, och när jag väl fick ihop det kändes det konstigt att få så pass starka förvärkar så här tidigt.

Men jag är ju trots allt gravid för fjärde gången och livmodern är ju en muskel med minne... Man kan ju hoppas att den är mer "vältränad" den här gången, och att det händer något när jag har dom här förvärkarna.

När jag väntade Elias hade jag mycket sammandragningar, men dom gjorde ingen "nytta" i den bemärkelsen att jag öppnade mig något. När jag skulle bli igångsatt var livmodertappen helt omogen och jag var inte öppen den minsta lilla gnutta, trots att jag var omföderska. Hoppas på nåt annat den här gången.

Nu har jag ett par onda förvärkar varje dag, och dom känns ordentligt när dom kommer, men eftersom dom släpper efter ett tag så finns det ingen mening att åka in. Och jag vill ju gärna komma förbi jul och nyår först innan lillbus gör entré, mest för att han ska få växa till sig i magen.

För min del ur längtans synvinkel så får han gärna titta ut idag! Jag längtar som en tok, och det gör mannen med. Varje kväll går han en runda in till lillbus rum och står en stund och kikar på sängen som väntar på sin lille blivande innehavare...

Lillbus växer

Nu är tillväxtultraljud nr 2 avklarat och lillbus han växer på bra. Idag beräknades han väga ca 2080g, så han är redan förbi vad syrran vägde när hon föddes i v.36+0 för nästan 9 år sen ;)
Allt såg bra ut, hjärtat slog på fint, och han ligger med huvudet nedåt. Nästa tillväxtultraljud blir den 10/1, då jag är i v.36+6, sen får vi se om det hinns med fler innan det är dags för förlossning.

Mina värden ser fortsatt bra ut också, och vi fick lyssna på hjärtljuden idag med, trots att vi precis hade gjort ultraljud. Idag låg dom på 155.

Läkarbesöket avklarat

Nu har jag träffat vår läkare på mvc och han fixade tid åt mig/oss uppe på förlossningen för samtal om igångsättning med "vår" läkare där som tog hand om oss efter att Elias dog, så jag känner mig helt lugn och 100 % trygg när han blev vår läkare på förlossningen igen s a s.
Den 4:e januari ska vi träffa honom och då får vi ett datum som inte blir förhandlingsbart. Känns kanonbra!

Inför veckan som kommer

På onsdag är det dags för förlossningssamtalet med vår läkare, och på torsdag är det dags för nästa ultraljud och bm-besök. Känns skönt att ha "hållpunkter" varje vecka, då rullar dagarna på lite lättare och man har något framför sig att fokusera på. På torsdag ska jag och bm gå igenom och planera in de besök och kontroller som återstår.

Blev ordentligt förkyld förra veckan...igen, men det känns bättre nu iaf. Jag vill ju inte missa sista gravidvattengympan imorgon, men det ska nog gå bra. Den värsta perioden av förkylningen var i slutet på förra veckan, så nu är jag mest bara sliten och trött i kroppen. Jag hinner ju inte återhämta mig riktigt mellan varven...

Julafton om en vecka, och det känns som om jag har lyckats ta det ganska lugnt så här långt med förberedelserna. Jag har inte stressat ihjäl mig, och det känns som om jag har koll på det som är kvar också. Efter jul kan jag bara ta det lugnt iaf, gå på mina kontroller, samtal och ultraljud som är kvar och efter nyår börjar det dra ihop sig...

Att hålla näsan över vattenytan

Var hos psykologen i förmiddags, idag fick vi en hel timme men tyvärr hamnade vi i ett annat samtalsämne än vad jag hade velat ta upp.

Hon tycker att vi lyckas hålla näsan ovanför vattenytan, men jag känner ibland att jag bara vill kunna få krascha och sen börja om. Problemet är att det inte finns något utrymme för mig att krascha, det är jag som håller ihop vardagen här hemma med allt som rör barnen.

Det är så jobbigt när man bara vill få en chans att få bryta ihop ordentligt för att få ur sig all frustration och irritation och uppdämd gråt, men man "får" inte.

Jag mår verkligen skitdåligt just nu, och jag är dessutom förkyld igen. Ordentligt förkyld, inte bara lite småsnuvig. Men jag måste likt förbaskat upp på morgonen och göra iordning barn och det dom ska ha med sig och köra dom till skolan, trots att jag egentligen har "utegångsförbud" i mitt nuvarande tillstånd. Men det finns ingen annan som kan göra det åt mig. Jag vet ärligt talat inte heller hur jag ska orka och hinna med natt- och morgonamningar sedan och ändå lyckas få barnen i tid till skolan....

Viss vånda och oro

Förvärkarna lugnade till slut ner sig med hjälp av panodil och seriös vila i soffa och säng, men det är inte utan att man känner viss nervositet när det inte vill ge med sig utan håller i under flera dagar. Längtar redan efter tisdagens vattengympa i det härliga varma vattnet, men jag får ta det försiktigt med rörelserna.

På onsdag är det dags för besök hos psykologen igen. Och nu kan jag verkligen säga att oron har ökat, för visst håller lillbus igång i magen, men inte lika mycket som han gjorde för ett par dagar sen. Varje gång det blir för stilla känner jag oron komma snabbare och snabbare. Försöker intala mig själv att det är för att han börjar bli stor och magen trång som han inte kan greja lika mycket längre, men som jag sagt tidigare... logik biter inte på oro och ångest!

Nästa vecka är det dags för förlossningssamtalet med vår läkare, och det ska bli skönt att få det där datumet. Inte för att oron kommer att försvinna, men nån trygghet ger det mig iaf att veta att jag inte kommer att skickas fram och tillbaka under flera veckors tid i slutet. Och nästa torsdag är det så dags för nästa tillväxtultraljud och bm-besök.

Förvärkar

Jag har haft förvärkar sedan igår nu. Hela dagen idag. Inte skönt och inte kul. Magen är hård som en kanonkula och det moler som av mensvärk. Nog för att man längtar efter sin lillbus, men än är det ju alldeles för tidigt att komma ut! Jag är ju bara i v.32+0 nu.

I princip är han ju "klar" nu, men min "magiska" gräns går vid v.36+0, då Vickan föddes.

Har iaf tagit panodil nu och hoppas att det lugnar ner sig, ska ta en varm dusch lite senare ikväll med.

Sista glukosbelastningen avklarad

Imorse fick jag så den sista glukosbelastningen avklarad, och resultatet idag var det bästa hittills.
Innan sockersörjan på helfasta hade jag 5,0 och 2 timmar efter var det 6,9. Så nu kan jag släppa detta resten av tiden med gott samvete.

Idag har lillbus antagligen fått en rejäl sockerkick, för när jag hade druckit sockerlösningen så började han spralla rejält i magen.

Imorgon går jag in i v.33. Nu känns det skönt att det börjar närma sig slutet, även om jag bävar för det. Drömde om förlossningen inatt, och det är fortfarande bara positiva drömmar.

Vilken förmiddag...

Strax innan kl.10 ringer dom från dotterns skola om att hon har ont i huvudet som inte vill gå över. Klart man åker och hämtar och det visar sig att det är migrän...

Jag åker själv till bm, eftersom mannen stannade hemma med tösen. Först så kommer bm ut och säger att fel tester blev tagna på mig förra gången, så allt började ju bra....not! Efter en kvarts väntan kom en uska och tog rätt blodprover, en kvart som jag hellre hade velat tillbringa inne hos bm. Känns inte bra att sitta själv i ett rum och vänta på provtagning!

Väl inne hos bm är vi ju ordentligt försenade, så några fler tider fick jag inte idag, det får jag vid nästa tillfälle som är den 20:e.

Blodtrycket låg fortfarande bra, 110/75. Vikten står jag fortfarande still på samma, kanonbra. Mitt hb har äntligen börjat stiga, nu är det på 112, första gången jag har varit över mitt inskrivningsvärde så jag hoppas att det fortsätter att öka nu. SF-måttet var nästan uppe på 33, så magen växer på som den ska. Lillbus har lagt sig med huvudet nedåt, och jag hoppas innerligt att han stannar så nu.

Sen skulle bm lyssna på hjärtljuden också, och då höll min värld för ett ögonblick på att rasa igen! Det tog lång tid innan hon hittade dom, och jag kände hur gråten och paniken steg inom mig!! Precis innan jag förväntade mig att hon skulle skicka in mig till ultraljud hittade hon det tillslut! Och de låg på i snitt 150 slag...

Men jag hatar verkligen att ligga där på helspänn och vänta på bekräftelse på att allt är bra!!! Fy f-n helt enkelt!!

Hickande sprallbebis

Jisses vad det har varit hallabaloo i magen idag!
Det började tidigt imorse, jag tror han lekte hela havet stormar eller nåt därinne, för hela magen rörde sig hela tiden!!
Sen har det varit lite mer normalt under dagen, och nu har han hicka. Men det är skönt att känna hur han lever om därinne, lillbus! Hoppas bara han har vett att lägga sig tillrätta med huvudet nedåt medan han kan. Just nu ligger han ju lite än hit och än dit i magen. Men han verkar ha kul...eller nåt, iaf :D

Imorgon är det vattengympa igen. Det är skönt, och det känns bra att få unna sig något som är nyttigt också. På onsdag är det dags för bm-besök igen. Och på torsdag ska jag göra den absolut sista glukosbelastningen. Jag har inget emot att göra den, hellre en gång för mycket än för lite, men det är så ruskigt sötsliskigt...Uäck!

Det börjar kännas tungt nedåt när man går nu. Ska bli riktigt spännande att få en viktuppskattning på lillbus den 20:e. Och dagen innan, den 19:e är det dags för förlossningssamtal. Ska bli skönt att få ett besked som man kan hålla sig fast i över jul och nyår.

En månad kvar, sen nedräkning

Ny månad. December. Nästa månad ska vi få barn är det tänkt.
De praktiska förberedelserna är igång.
Den mentala förberedelsen går sådär. Jag försöker att inte fastna i grubblerier, utan ta mig fram delmål för delmål mot förlossningen och målbilden därefter.
Nästa vecka är det bm-besök, då ska vi planera in de träffar som återstår under den här graviditeten. Fler ultraljud och fler kontroller.
Den 19 december är det förlossningssamtal med läkaren. Jag ville absolut ha det avklarat innan jul, för att kunna slappna av.

Igår hämtade jag ut paketet med skötväskan i. Jag har köpt några amningströjor och en amningsbh. När julhelgen har varit, ska jag förbereda förlossningsväskan. Allt för att fokusera på en positiv målbild. För när nästa månad börjar är det dags för nedräkning...

Lugn fredag

I eftermiddag ska vi till psykologen igen. Känns skönt att ha dom här träffarna, men jag vet inte hur mycket det ger egentligen. Idag har jag ju själv lite mer konkreta saker att ta upp med henne, då kanske det visar sig lite mer efteråt.

Idag ska vi börja med tapetseringen av lilla rummet också. Känns skönt att det faktiskt händer lite nu. Vill hinna få lite i ordning innan jul, för efter vet jag inte om jag kommer att orka.

Smärta och längtan

Igår hade jag en sån där dag igen, då det gjorde sååå ont!!
Det kändes som om blygdbenet skulle gå sönder och det skar som knivar när jag rörde mig. Jag stannade i soffan så mycket jag kunde för att undvika smärta i onödan. Idag käns det lite bättre iaf.

Snart är jag framme i december och jag hoppas att månaden ska gå fort. Jag längtar efter att den här graviditeten ska ta slut.

Fast mentalt tar det stopp vid förlossningen. Sen är det blankt. Tanken på att jag skulle ha en liten att ta hand om sen känns mycket overklig. Att det skulle finnas en fortsättning efter förlossningen känns otänkbart. Förlossningen är ju inte målet egentligen, utan det är ju då det börjar. Men eftersom det inte blev så förra gången så kan jag inte längre få in det i mitt huvud just nu att det kommer mera.
Nog för att vi har vagn och säng och skötbord som står här och väntar och som påminner om framtiden, men det gjorde dom ju förra gången med. Då fick vi ju bara ställa undan allt oanvänt. Denna gången vill man inte behöva gå igenom den smärtsamma proceduren igen. Denna gången vill vi använda och slita på sakerna vi har!

Lugn vecka

Det blir en lugn vecka nu. Vi ska till psykologen på fredag eftermiddag, men det är allt som det ser ut just nu när det gäller lillbus i magen.

Vi har tömt rummet som ska bli barnrum nu, och mannen har börjat förberedelserna för omtapetseringen. I slutet av veckan ska dom nya tapeterna upp och adventsljusstakar och stjärnor ska också fram. Jag ska försöka orka med att baka en omgång lussekatter också.

Snart är det december och julen närmar sig, och efter jul är det inte långt kvar tills det är tänkt att vi ska få vårt lilla syskon...

Inköp till lillbus

Måste ju visa lite vad jag har beställt till lillbus...

Först skötväskan, det blev en Skiphop Dash. Tror den blir bra.

Sen har jag hittat så söta väggdekaler som ska sitta ovanför spjälsängen. Så lillkillen kan räkna får när han ska somna ;-)

Resultat från ul mm

Då var första tillväxtultraljudet avklarat.
När allt ser bra ut och är som det ska, så är det fantastiskt att få göra ultraljud.

Först var vi hos bm. SF-måttet låg på 30 idag. Hjärtljudet låg på 150. Mitt blodtryck var 110/75 och urinprovet var också helt utan anmärkning. Men min bm skickar ändå iväg ett prov på odling bara för att kolla för säkerhets skull! Blodsockret låg fint på 7,1 efter frukost trots juice och det är fortfarande bara mitt hb som inte är helt ok. Det ligger kvar på 110 så det sjunker inte iaf, men helst ska det ju stiga lite inför förlossningen.
Och så var det dags för nytt toxprov igen.

Sen var det dags för tillväxtultraljud. Bm som gör det är suverän. Noggran och förklarar allt hon gör! Allt såg ut precis som det skulle, och vi fick bekräftat att det verkligen är en liten grabb därinne! Efter lite krångel lyckades hon mäta allt hon skulle. Lillbus hade nämligen lagt sig på tvären långt ner i magen. Men resultatet visade iaf att han väger runt 1540 g just nu, bara 40 g från "medelkurvan" som alla beräkningar bygger på. Han växer som han ska, vår lille "Herkules", som mannen kallar honom för ;-) :-D

Jag har däremot gått ner nästan ett kilo på 2 veckor, men med tanke på att bebben växer som han ska så gör det ju inget...

Hjälp

OM den första bedömningen för igångsättning visar att jag är mogen, så är det ca 7 veckor kvar till förlossningen... hjälp!!!
Kommer jag att klara av förlossningen mentalt, går det överhuvudtaget att förbereda sig för att klara av det?
Helt plötsligt har jag massor av känslor och tankar och frågor och funderingar att ta upp med psykologen. Och det känns otroligt skönt att vi har ett aurorasamtal inbokat i början av januari.
Jag kommer verkligen att behöva all hjälp jag kan få!

Foglossningselände!

Idag kände jag av foglossningen under vattengympan också för första gången. Jag är ibland så envis så det blir dumt. Gick i trappor innan idag, hade inte på mig stödbältet och resultatet blir ju givetvis därefter...Smärta!!
Imorgon är det stödbälte på igen, inget mer slarv med det. Och inga mer trappor om det kan undvikas.

På torsdag är det tillväxtultraljud och bm-besök. Tog en magbild innan idag, och jag tycker inte att magen har vuxit så mycket, men jag tycker att det känns att det har blivit tyngre. Enligt vågen här hemma så har jag möjligen bara gått upp lite, lite, så det kanske är så att jag i mig själv blir mindre medan magen växer. Får se vad sf-måttet och ultraljudet säger på torsdag.

v.29+0

Nu är 29 hela veckor avklarade. Nästa fredag är det ytterligare ett delmål avklarat, att ha tagit sig 30 veckor. Att få skriva en 3:a först.
Nu börjar slutet att närma sig. Även om jag fortfarande tycker att tiden segar sig fram, och att den här graviditeten tar en hel evighet att ta sig igenom, så börjar slutet ändå att närma sig till sist.
Nästa delmål är att komma förbi 32 veckor. Då är barnets lungor klara. Och sen att ta sig fram till 37 veckor, då det kan bli aktuellt med en första bedömning för igångsättning. Det är iaf som mest 10 veckor kvar tills det är dags för förlossning.

200 dagar

200 dagar av den här graviditeten är avklarade idag. Nu börjar snart en seriös nedräkning.
Aurorasamtalet idag var bra, men det var fruktansvärt jobbigt att återvända till förlossningen. Så mycket känslor och minnen kom upp till ytan där, och jag VILL verkligen inte behöva åka därifrån utan bebis en gång till!!!
Barnmorskan ska skriva upp det viktigaste från våra samtal i min journal, för att vi ska få bästa tänkbara mottagande och omhändertagande när det väl är dags att föda, och vi ska åtminstone hinna med ett samtal till innan det är dags. Hon märkte på mig hur jobbigt det var för mig idag.

Sen var vi hos psykologen i eftermiddags också, och jag fick prata lite om det jobbiga där med. Känns bra att ha någon som kan lyssna och ge små råd och bekräftelser på att man ska klara av det här.
Kvällen avslutades med lite underbar vattengympa, och det var precis det jag behövde ikväll!

Nu har jag det lite lugnt ett par dagar, och nästa torsdag är det dags för bm-besök och det första tillväxtultraljudet med flödeskontroll.

Fullspäckad tisdag

Imorgon är det verkligen mycket inplanerat.
Först på morgonen är det utvecklingssamtal för stora tjejen.
Sen är det dags för aurorasamtalet kl.11-12.
Efter lunch och barnhämtning så ska vi till psykologen vid 16.45, och det känns faktiskt som en trygghet om jag mår dåligt efter besöket på förlossningen tidigare på dagen.
Så till sist så ska jag på vattengympan kl.18.
Efter det kommer jag att stupa i säng!

Aj, en helt ny dimension av obehag och smärta!

Igår satt jag vid datorn hela dagen, med kortare pauser pga min hemtenta. Det resulterade i att jag knappt kunde gå!!
Det ilar och molar och värker sååå mycket i de nedre regionerna, från svanskotan och fram till blygdbenet och ut i ljumskarna. Satte på mig stödbältet en stund när det var som värst och det hjälpte lite, så jag antar att det är foglossningen som når nya smärtsamma dimensioner. Jag hoppas innerligt att vattengympan ska lindra lite.

Aurora-samtal

På tisdag fick jag tid till ett aurora-samtal uppe på förlossningen. En bm ringde hit idag och det var ingen som jag har träffat tidigare. Hoppas det blir bra iaf. Hon skulle iaf möta mig precis innanför dörrarna på förlossningen och det känns ju skönt. Tyvärr kan mannen inte följa med då för han jobbar, men om det blir fler tillfällen ska vi absolut försöka fixa en tid som han kan på också. Hade helst sett att han var med redan den här gången, för mina ben känns ganska ostadiga redan, bara jag tänker på att dom ska ta mig tillbaka till förlossningen igen. Får se om det går att lösa på nåt sätt.

Hunger

Jag har kommit in i en period där jag känner mig konstant hungrig, men det krävs inte mycket åt gången förren jag är mätt. Men snart nog är jag hungrig igen. Lite småjobbigt, för man vill ju göra nåt annat än att äta hela tiden.

Lillebror har haft 2 aktiva dagar. Han buffar på för fullt i magen. Skönt att han ger sig tillkänna.

Och sammandragningarna som började igår fortsätter idag. Dock inte lika mycket, så en liten förbättring är det ju trots allt.

Vattengympapremiär

Då har gravidvattengympan startat nu, och guuuuud så skönt det är!! 34-gradigt vatten och det känns lätt att röra sig trots foglossning och stor mage! En timme i veckan fram till jul väntar nu. Ser redan fram emot nästa tisdag.

Idag har jag haft jättemycket sammandragningar. Det gav med sig lite i det varma vattnet, så jag får väl börja köra med varma duschar och bad här hemma med nu. Lugnar det inte ner sig får vi väl åka in och se om det är pinvärkar och eventuellt få Bricanyl för att lugna ner det, för jag KAN inte ha det mycket lugnare än jag har det för tillfället. Jag tycker inte heller att jag är speciellt stressad för tillfället, så det beror inte på det, för sammandragningarna kommer ju när jag tar det lugnt. Jag är som jag tidigare nämnt inte speciellt orolig för att jag kommer föda för tidigt, men det är ju otroligt jobbigt om inte annat att ha så mycket och väldigt kännbara sammandragningar redan nu.

Dagens koll avklarad

Blodtrycket låg på 120/65, urinprov ua, sf-måttet 28 och hjärtljudet var 148 idag!
Men framöver börjar det bli många prov som ska hållas koll på. Tur jag har en bm som också har koll!!
Nästa besök innebär blodtryck, urinprov som dessutom ska skickas på odling, sf-mått, hb, blodsocker, hjärtljud, nya toxprover plus tillväxtul och flödeskoll.
Sen har jag fått lite fler tider fram till innan jul.
Idag skickar min bm dessutom iväg en remiss till aurorabm för samtal inför förlossningen.

Pappalycka

Igår kväll fick mannen äntligen känna ordentligt hur lillebror höll igång på insidan! Det har nämligen varit det klassiska senariot varje gång han hitills dessförinnan har försökt att känna, det har blivit blickstilla varje gång hans händer har landat på magen. Men igår fick han känna iaf!

Psykologbesöket gick också bra. Vi får själva avgöra hur ofta vi vill komma dit, och jag tror att det kommer att hjälpa. Det känns så nu iaf.

På måndag är det som sagt bm-besök igen, och på tisdag är det premiär för gravidvattengympan! Ser fram emot båda...

Helt slut

Jösses vad trött jag är idag!
Igår pressade jag mig att vara vaken lite längre på kvällen, mest för att jag ville vänta in att mannen skulle komma hem från jobbet runt 23-tiden, och sen fastnade vi i ett litet samtal, så jag släckte inte sänglampan förrän vid midnatt. Och det får jag betala för idag! Jag är helt färdig!! Känns hur löjligt som helst :-) Hoppas bara att jag hinner återfå dygnsbalansen tills imorgon, för då har jag föreläsning på förmiddagen och vill helst få ut något av den :-)

Imorgon är det 1:a november. På ett sätt går ju tiden ruskigt fort, julen närmar sig med stora steg, men när det gäller graviditeten känns det som om tiden fortsätter att gå supersakta.

Foglossningen blir sakta lite värre, tyvärr. Nu känner jag av den i ljumskarna, blygdbenet, bak i fogarna och ja...överallt! Skit med! Så här ont har jag sluppit att ha tidigare graviditeter. På tisdag kväll börjar iaf äntligen gravidvattengympan, och nu längtar jag verkligen efter att få gå ner i det varma vattnet och känna mig lätt och rörlig!

Jag ska nog försöka få gjort lite i blivande barnrummet på lördag. Mannen jobbar 12-timmarspass och jag vill faktiskt fixa iordning lite inför lillebrors ankomst...inget jag ens trodde var möjligt att jag skulle känna för typ 20 veckor sen, men jag är glad för att det känns rätt och bra att pyssla.

Stor mage

Tittade lite på en nytagen bild från den här graviditeten och en från graviditeten med Elias i slutet. Tycker nog att min mage redan är nästan lika stor som när jag var ca 10 veckor längre gången med Elias. Klart att man kan ju bära barnet på ett annat sätt den här gången. Men sf-måttet var som förväntat förra veckan, 25 fulla veckor och 25 i sf-mått. Ska bli väldigt spännande dock att göra tillväxt-ul den 22/11. Att få en lite föraning om det blir en liten plutt på ca 3 kg fullgången tid den här gången också, eller om det blir en lite större grabb som kikar ut...

Psykologbesök inbokat

På fredag ska vi träffa psykologen som är knuten till mvc för första gången. Jag känner att jag skulle behöva lite hjälp för att hantera oro och ångest i slutet av graviditeten. Kommer nog att ta vara på erbjudandet om Aurorasamtal senare med, för just slutet skrämmer ju mig ofantligt mycket. Skönt nog så erbjöd hon direkt att mannen skulle få följa med också, och det vill jag ju! Han är ju mitt största stöd genom allt det här!

Boarinstinkten har slagit till

Nu har boarinstinkten slagit till på allvar kan jag lova!
Jag vill tapetsera om och fixa iordning hela lägenheten minst sagt!

Lilla rummet ska tömmas på saker och förberedas för lillebror. Ska ge mig ut på jakt efter lämpliga tapeter och redan kliar det i fingrarna efter att få pyssla och möblera där inne. Även om det dröjer ett tag tills lillebror faktiskt kommer att bo därinne på riktigt.

Sömnlös natt

Igår höll jag igång hela dagen, jag t o m sprang för att hinna med bussen, så lillebror han sov och gjorde inte mycket väsen av sig. Det tog han igen inatt!
Jag har inte kunnat sova bra alls, vänt och vridigt på mig hela natten, och varje gång jag har bytt sida så har lillebror genast svarat med att knuffa och buffa på därinne. Iofs hur mysigt som helst, men sömnen blev lite värre att få till.

100 dagar kvar

Idag är det 100 dagar till bf-datumet. Vilket innebär att jag med största sannorlikhet alltså har mindre än 100 dagar kvar tills jag/vi får träffa lillebror i magen utanför magen!

Nedräkningen har börjat...

Dagens nuffror

Inatt drömde jag att dom hade plockat ut lillebror ur magen igen, för att kolla att allt var ok, vilket det var, men den här gången ville jag inte stoppa tillbaka honom igen. Det var inte alls nåt obehagligt i drömmen, så jag tar det absolut som ett positivt tecken. Och lillebror var en riktig liten knubbis.

Nu är jag hemma igen efter morgonens bm-besök och allt ser väl bra ut. Blodtrycket låg på 130/60, vilket är helt ok, urinprov ua och blodsockret låg på 7,5 efter frukost (YES!). Hb släpar efter lite fortfarande, nu ligger det på 110 men skam den som ger sig. Sen var det dags för immuniseringsprover och toxprover också. Min belöning i det hela är att få lyssna på lillebrors hjärtslag. Idag låg dom på 145 och sf-måttet var 25, så allt växer som det ska. Jag har dessutom bara gått upp ½ kg sen sist, så det fortsätter att vara bra även på den punkten.

Jag fick mitt moderskapsintyg idag med, så det ska skickas in till fk också. Snart är jag gravid även i myndigheternas byråkratiska värld. Och min bm ska skicka en remiss till psykolog också, så jag får lite extra hjälp att förbereda mig inför det jobbiga slutet på den här graviditeten. Om jag känner att jag vill och behöver, så ska jag få gå hos till aurora-bm längre fram med.

Helt slut

Nu är kl 19 och jag är helt slut!
All energi bara sögs ur mig, och jag skulle utan problem kunna gå och lägga mig och sova gott, men jag kan liksom inte med att lägga mig redan! Jag som brukar vara relativt kvällspigg vanligtvis, men nu är det raka motsatsen. Inte för att jag är piggare på morgonen heller direkt, utan nu är man trött dygnet runt istället.

25+0

25 veckor "avklarade", men alldeles för många som är kvar.
Tiden fortsätter att gå sakta.
På måndag är det dags för bm-besök igen och om en månad är det dags för första tillväxt- och flödesultraljudet.
Jag är fortfarande envist förkyld, det ska visst inte släppa för mig verkar det som, så jag får väl gå omkring och nysa och snörvla resten av graviditeten då. Lagom irriterande.

Idag är det kallt och soligt ute. Jag har skaffat en ullkappa som har gott om utrymme för magen att växa i som jag tänkte ha i vinter, men än så går jag ute med en stickad kofta. Den räcker, för jag har ju en kamin på magen som gör mig varm hela tiden.

Fy bubblan!

Det är ingen höjdare att bli dålig i magen när man har en bebis som lever om i livmodern samtidigt som man har världens magknip!! Fy bubblan!

Kläder

Igår när jag beställde lite nya vinterkläder till barnen, tog jag modet till mig och beställde lite till lillebror också. En body och 3-pack strumpor. Lite var ordet, men det gav en känsla av det som komma skall. Jag ska i framtiden köpa kläder till tre barn. Inte bara två. Utan tre.

Varje vecka nu...

Tittade på sjukhuset på trean i veckan. Det var ju en liten tjej som föddes i v.23+5. Ungefär så stor är ju lillebror i magen nu. Helt fantastiskt egentligen, att barnen i princip är "klara" så tidigt i magen, och bara ska växa till sig och så är det ju lungorna som ska mogna. Men ändå. Att man överhuvudtaget har chans att klara sig om man föds så tidigt.

Mitt intresse väcktes, så jag sökte vidare på nätet för att läsa mer om perinatal- och neonatalvård. För varje liten vecka som går nu, så ökar chanserna för att lillebror ska få leva ett relativt normalt liv om han skulle födas så här mycket för tidigt. Jag löper väl egentligen ingen risk för att föda för tidigt, jag brukar vara tillsluten som ett tidlås på banken fram till bf och lite till, men det är ändå intressant att läsa och veta.

Hicka

Jag tror att lillebror har hicka idag. Det kommer små buffar i jämn takt i långa perioder.

Annars har det inte förändrats eller hänt något sen sist. Humöret sitter utanpå kroppen, man gråter och blir arg för ingenting, men det är svårt att kontrollera ett humör som beror på hormoner.

Jag märker också att storasyster tycker att det är jättemysigt att hålla på och titta på kläderna som vi faktiskt har köpt till lillebror, ska bli kul att förbereda lite ihop med henne framöver.

Lyckliga tider

Nyss hemkommen från ännu ett bm-besök. Urinprov var utan anmärkning, och till allas stora förvåning har jag på nåt mysko sätt lyckats få ett kanonbra blodtryck! Nu hade jag 110/70, vilket är i det närmaste perfekt ju. Lillebror växer som han ska och hjärtslagen låg på 148 idag och han kickade till dopplern så hårt så bm sa Oj. Och jag har fortfarande inte ökat i vikt, utan fortsätter stå på minus från inskrivningen, vilket i mitt fall bara är bra. Så jag och mannen firade med att köpa små söta tossor, vantar och ett par ljusblå, mjuka och fina manchesterbyxor som lillebror ska få ha på sig hem från BB!

Elefantgravid

Igår fick jag "låna" en söt liten tjej på 10 dar en stund. Jättemysigt att sitta och hålla en sån liten, men efteråt känner man hur tom ens egen famn är.
Jag längtar efter lillebror i magen, men tiden står stilla för mig! Det känns inte som om man kommer närmare målet, man står bara på samma fläck och stampar.

Nu har jag liksom varit gravid i 62 veckor, och ingen bebis. Snacka om att vara elefantgravid... inget kul alls!

Till veckan är det bm-besök igen. Då ska vi boka in nästa ul som ska ske runt v.28, så det är inte så avlägset.

En lättnadens suck

Nu är jag så lättad!

Gjorde ju glukosbelastning imorse igen för att kolla om jag har gravdiabetes eller inte, och jag klarade mig med större marginal den här gången. Hamnade bara på 7,4 efteråt idag! Så mina små justeringar jag har gjort, har hjälpt! Känns som om tre ton av oro ramlade av mig, och jag känner mig glad igen!

Det enda jag egentligen har ändrat är att jag äter osötat grovt bröd till frukost ist för flingor o mjölk, jag dricker lättmjölk och knaprar lite morot då och då. I övrigt har jag ätit precis som innan.

Förhoppningsvis håller det goda resultatet sig hela graviditeten ut, för det känns skönt att slippa oro över det här.

Bu och bä

Idag kom stödbältet med posten!

Nu hoppas jag att det hjälper mot foglossningen. Just nu är det inte skönt att sitta med det på, måste försöka mjuka upp kanterna lite så att dom inte skaver.

Imorgon är det så dags för glukosbelastning igen. Inte äta efter 20 ikväll och inte dricka efter midnatt. Ska ta med min lilla plastcitron med citronsaft i imorgon iaf, så kanske det går lite lättare att dricka sörjan den här gången.

Ångest

Ja, det har jag drabbats av den senaste tiden.

Jag kan vakna på nätterna och gråta, för att allt ska sluta med ännu en död bebis. Jag vet ju att vi får allt stöd och all uppbackning vi vill ha från mvc och läkare, men mina hjärnspöken dyker upp likt förbaskat!! Logik biter inte på ångestmonstret! Det känns iaf som ett rejält steg tillbaka, jag som precis hade kommit över den värsta spärren när det gäller att tro "när" ist för "om". Och så ramlar man ner i mörkret och hopplösheten igen...

Det blir inte bättre av att lillebror i magen sover på nätterna, precis som jag. För det enda som tröstar mig just nu är att känna av honom i magen när han buffar, sparkar och gör sig påmind. Många ggr dricker jag ett glas iskallt vatten och lägger mig en stund i soffan bara för att få känna hur han rör sig därinne.

Känner mig orolig för det här med diabetesen också. Jävla skit rent ut sagt! Tusen tankar far genom huvudet hela tiden. För första gången så vill jag göra glukosbelastningen, för jag vill veta och jag vill ha hjälp!

Jag tror det är dags att be min bm ordna med remiss till kurator/psykolog för att jag ska klara av resten av den här graviditeten, för så här dåligt vill jag inte må nåt mer! Mitt humör är upp och ner totalt. Jag har inget tålamod med något eller någon, jag blir arg för att jag är rädd och orolig och pga den här sketna ångesten så sover jag inte heller bra på nätterna!

Bm-besök och nya orosmoment!

Det här börjar nästan kännas löjligt...

Jag var på bm-besök imorse. Mitt blodtryck är bra (125/80) och urinprovet var utan anmärkning i alla avseenden. Mitt HB var sådär, 109, men det var väntat. Jag har dessutom gått ner 2 kg sen inskrivningen och det är i mitt fall bara bra, men alltid ska det ju vara nåt med mig, så nu verkar det som om jag håller på att få graviditetsdiabetes! *Suck*
Ska göra ny glukosbelastning nästa torsdag.

Jag väljer att skratta åt det hela, för gråta vill jag inte, men jag ska tydligen gå igenom allt som finns att råka ut för under mina graviditeter. Jag har haft havandeskapsförgiftning med HELLP och blev akutsnittad med dottern, jag fick livmoderinfektion efter sonens förlossning som en följdkomplikation av att inte alla hinnorna kom ut i efterbördsskedet, och sen tredje graviditeten dog Elias i min mage 2 dagar efter bf i PSD och nu då graviditetsdiabetes på G! Jag hoppas verkligen att glukosbelastningen nästa vecka hamnar på godkänt värde, för jag börjar bli lite trött och frustrerad över att det alltid ska vara något som avviker.

Jag skulle alltså inte ha något emot att göra allt jag kan för barnets bästa, snarare tvärtom, men jag har liksom redan nog med orosmoment om man säger så, så jag behöver inte fler eller som i det här fallet, helt nya!

Det positiva är iaf att jag fick lyssna på lillebrors hjärtslag idag Låg fint på 146!

Längtan och drömmar

Imorgon ska jag till bm för att kolla blodtryck och lämna urinprov. Det ska jag fortsätta att göra varannan vecka tills bebisen har kommit. Känns bra att dom vill ha koll på mig, men det känns skumt att börja så tidigt.

Jag känner små rörelser varje dag, och häromdagen låg lillebror och tryckte uppåt ganska ordentligt. Han sträckte väl på sig, får ju passa på när det finns utrymme för det därinne. Nu börjar längtan efter den här lille krabaten bli starkare. För varje liten puff jag känner, så blir det mer verkligt att det är en liten till på väg.

Natten till igår drömde jag ytterligare en knasig dröm, och bland annat så hade dom liksom plockat ut bebisen ur magen för att kolla att han mådde bra, vilket han gjorde, men vi fick titta på honom innan dom stoppade in honom igen. I drömmen hade han ganska mycket mörkbrunt hår, blir intressant att se om han har det sen i verkligheten med, eller om han ska vara lika "skallig" som dom andra tre har varit. :-)

Sammandragningar

Jaha. Då har sammandragningarna börjat. Tycker dom kommer tidigare och tidigare för varje graviditet. Men så länge dom inte gör ont och kommer alltför ofta så är det ju ingen fara.

När jag kände dom första så blev jag först lite ställd, innan jag kom på var det var. Man glömmer fort hur det känns att vara gravid. Tydligen. :-)

Helgen har verkligen varit lugn och skön. Vi har ätit god mat och bara umgåtts. Och på tal om mat typ, jag har inte gått upp något än den här graviditeten. Känns jätteskönt att jag har klarat mig lite mer än halvvägs utan att lägga på mig ett enda kilo. Jag har redan så det räcker på den fronten ;-) Hoppas nu att slutet av graviditeten blir lika "snäll" ur den aspekten som början har varit.

v.21

Nu har jag kommit halvvägs i graviditeten enligt alla sätt att räkna, så härifrån och framåt så är det ju faktiskt nedräkning. Men dagarna går så sakta emellanåt.

Jag hoppas att ryggen ska hålla fram till jul. Därefter är jag i princip ledig fram till igångsättningen. Jag ska redan börja förbereda julklappar för att slippa känna stress över det i december. Maten vet jag ju redan att pappa hjälper mig att fixa, speciellt som han numera finns på plats i samma stad dessutom.

Nästa vecka ska jag köpa en filt till lillebror. Jag ska till mvc för att lämna urinprov och få provtagningen avklarad, så då tänkte jag passa på att köpa filten också.

Även om jag är orolig för vad som kan hända, så har jag ändå en positiv känsla när det gäller lillebror. När jag väntade Elias så köpte vi iofs en hel del saker, men jag köpte inte direkt något som var till honom. Och jag vet flera mammor som har förlorat sina barn på liknande eller samma sätt som vi, som upptäcker samma sak när dom går igenom sina dagboksanteckningar. Man har haft nån skum känsla av att något inte är som det ska, fast det inte har funnits något konkret att ta på. För mig fick jag en sån skum känsla med Elias på första ul, för han låg så konstigt.

Denna graviditeten har jag inga skumma känslor alls, men erfarenheten av att förlora ett fullgånget och till synes fullt friskt barn gör att man hamnar i "om"-tänket ist för "när"-tänket. Man tänker om allt går bra, ist för när. Bra dagar så hamnar man i när av sig självt, men de flesta dagar går man omring i om.

Sprattel och värk

Sedan i fredags så känner jag lite rörelser från bebisen varje dag, oftast på kvällen när jag har lagt mig och kommit till ro. Det känns bra med en liten bekräftelse på att lillebror växer och lever därinne.

Dagarna går i sakta mak framåt. Jag längtar till julen, för efter det så är det inte långt kvar. Dessutom är det ju hur mysigt som helst med adventsljusstakar och stjärnor i fönstrena, levande ljus och god mat.

Min rygg blir inte bättre. Nu gör det ont hela dagarna. Men jag härdar ut än så länge.

En till

Idag gjorde vi ultraljud igen.
Det är fantastiskt vilken skillnad en vecka kan göra. Den här gången gick det jättebra att se allt som skulle tittas på. Allt ser bra ut! Och vi fick bekräftat vilken "sort" det är som ligger på tillväxt därinne. Vi ska få en liten grabb till, en lillebror till Elias, Oscar och Vickan!

Nu är jag väldigt tacksam över att vi har fler ul inplanerade, för även om allt ser bra ut varje gång, så kommer oron krypande likt förbaskat ändå. Hitills så stillas oron snabbt iaf när man får se gurkan därinne vinka, "prata", sträcka på sig och sprattla.

Åh, vad jag längtar!

Det känns lite småjobbigt när vänner och bekanta når "målet" och får ta emot sina små efterlängtade bebisar, när jag har så långt kvar. Jag gläds med dom, absolut, men jag är bara så trött på att vänta och längta.
Jag vill kunna sitta med vår lilla bebis i famnen och dra in den härliga bebisdoften, försiktigt klappa och mysa med en levande liten nyfödd och bara njuta av att vara mamma igen.

Jag längtar efter att få gå ut med barnvagnen. Jag längtar efter allt som har med en bebis att göra...amning, blöjbyte, badning mm.

Prövningar av olika slag

Igår gick jag in i v.19.
Snart har jag nått nästa delmål på resan mot bebis, att ha kommit halvägs. På ett sätt har jag ju iofs redan kommit halva vägen nu, eftersom vi vet att det blir igångsättning innan bf, antagligen i v.38.

Var och köpte ett par byxor till mig igår. Nu när hösten kommer, så inser man att 2 par långbyxor inte kommer att räcka :-) Gick igenom bebisavdelningen i affären, och det finns mycket fint som man kan köpa där, men det tar emot. Jag kan inte köpa nåt. Så nu bestämde mannen och jag att vi ska gå tillsammans och köpa något som "Gurkan" ska ha på sig hem från BB i januari.

Under hösten ska vi också köpa en åkpåse till vagnen och en liten overall till bebben. Det var ju sånt vi inte köpte till Elias eftersom han föddes mitt i sommaren. En skötväska ska vi fixa med. Men trots att allt ser så bra ut den här gången, och trots att jag skulle vilja handla nu, så går det alltså inte. På något sätt måste jag försöka komma över den här mentala spärren. Jag har gett mig själv ett uppdrag. Jag ska på egen hand köpa en bebisfilt. En filt är neutral på något sätt. Det är inget plagg, men det är ändå något till den här bebisen. Så någon gång under september ska jag köpa en.

Lyckat ul!

Det blev ett lyckat ultraljud!
Bebisen var med på noterna och vinkade till sina föräldrar, sprattlade med benen och var livlig! Kändes kanonbra eftersom Elias alltid var så stilla på ul och låg konstigt.
Vi vet till 90% vad det är för "sort", men vi säger inget än!
Blev framflyttat 2 dagar så nytt bf är 31/1 ist för 2/2, men det spelar ju egentligen ingen direkt roll eftersom vi har planerad igångsättning innan bf ändå.

Magknip

Imorgon är det dags för ul.

Jag både vill och inte vill. Jag vill för att kolla om allt är som det ska, och jag vill inte för jag fasar för att något ska vara fel.

Man får ett nervöst magknip så här innan...

Drömmar

Nu har jag börjat drömma knasiga drömmar :-)
Eller vad tycks om denna...
Av nån anledning var jag med som typ programledare för ett nytt matlagningsprogram som hette "Offside" (Bara det liksom). Där skulle olika personer få laga mat som dom gillade, men grejen var att det var ganska oväntade saker dom gjorde. I nattens avsnitt var det 2 råpunkare som skulle laga mat, och dom valde att göra en tårta gjord av hjärtformade marängbottnar . Grabbarna var alltså vääldiga romantiker, och dom diskuterade vad dom skulle vilja ge sina framtida ev barn för namn. Den ena killen hade Heartan som förslag på en son, Heart för att barnet skulle vara hans lilla hjärta och ändelsen för att bli mer pojknamn av det hela.

Japp, fler underliga drömmar finns på lager

v.17

Dagarna segar sig fram, men ännu en vecka har iaf passerat nu.
Jag tror att jag känner små, små puffar på kvällarna när jag lägger mig, men skeptiska jag vill känna riktiga karatesparkar innan jag vågar lita på att det är bebisen jag känner. Jag känner däremot av ligamenten rejält! Aj, vad det drar och hugger ibland! Så jag får väl ta det som ett tecken på att det växer som det ska därinne.
Om ca en vecka är det dags för ul. Då får jag ju veta hur det ligger till.

Aj, min rygg

När jag var gravid med Oscar fick jag problem med min rygg. Blev sjukskriven och tog mig fram i slow motion tills han kom ut.

Nu har jag fått problem igen med ryggen. Ischiasvärk som strålar ut från ryggen, genom skinkorna och ner i låren. AJ! Jag kan knappt gå! Och det dyker upp ungefär samma tid som ryggvärken med Oscar. Blir det värre får jag nog skaffa mig en käpp eller krycka för att ta mig fram över huvud taget. Fast nu har jag iofs jobbat i 8 timmar idag utan att kunna vila ryggen, så jag ska nog klara mig någorlunda i höst, eftersom jag oftast bara har halvdagar på skolan. Och läsa kan man ju göra liggandes :-)

Är jag den ende som inte nojjar??

Är jag den ende som inte flippar ut och nojjar som gravid?
För ibland undrar jag om en del personer är på riktigt eller inte.
Nu är jag kanske något "luttrad" som är gravid för fjärde gången, men jag var inte speciellt nojjig när jag väntade nr.1 heller iofs, men en del personer man stöter på på diverse forum för gravida gör mig alldeles matt.

Jag vill inte döma någon för att den är orolig, speciellt inte om det finns skäl till det, men ibland får onödig oro onormalt stora proportioner och saknar allt vett och sans. Jag är ju själv orolig för att barnet i magen ska dö, men inte på grund av vad jag äter eller inte äter.

Vissa saker kan jag erkänna är lite svårtolkade, men då låter jag bli att äta det. Så enkelt är det iaf för mig. Det är ju ändå en väldigt kort tid av mitt liv som jag måste avstå från något. Är jag fundersam över något, kollar jag med livsmedelverkets lista, eller tar upp det med min barnmorska. Men ibland verkar det som om vissa förlorar vanligt sunt förnuft.

Ska förtydliga med några påhittade exempel, som ändå liknar det man kan stöta på. "Vågar jag äta majs, jag är gravid i v. 13?" " Hjälp, jag åt en hamburgare från McD, har jag skadat mitt barn? Är gravid i v.10" Min första fundering blir ju VAD är det som skulle vara farligt med detta?? Ja, om du tex är allergisk mot majs, så bör du undvika det som gravid också, men varför skulle du annars göra det? Och hamburgaren, ja, var den rå? Eller har du haft den liggandes hemma på köksbänken i en vecka innan du åt den, så kanske den inte är bra att äta. Men återigen, vad skulle vara farligt med en en hamburgare från McD? Kanske inte det nyttigaste, men farligt? Äter man där när man inte är gravid, varför skulle man inte kunna äta där som gravid?

Och ibland tippar det över i andra diket också, framför allt när det gäller att försvara varför man dricker alkohol som gravid eller röker. Då är det helt plötsligt iiingen fara alls, "för min mamma rökte när hon väntade mig, och det är ju inget fel på mig".

För mig är vissa saker glasklara att man ska avstå när man är gravid. De saker som jag är tveksam till, avstår jag också. Men annars äter jag och lever så mycket som jag kan som vanligt. Jag kan utan problem äta glass när jag är gravid, jag äter grillat kött om det är genomstekt, men jag äter inte rått kött när jag inte är gravid heller, så det är ingen skillnad. Jag äter tonfisk på burk och räkor och kräftor med gott samvete, och jag har inga problem att avstå alkohol under den tid som är aktuell. Tycker synd om dom som skapar sig problem alldeles i onödan.

v.16

Så har man tagit sig igenom en vecka till. Går in i vecka 16 idag.

Jag har verkligen kommit in i "läskiga" perioden. På ett sätt känner jag mig inte ett dugg gravid. Känner inga rörelser och mår ganska bra, ungefär som när jag inte är gravid. Det enda som avslöjar att jag är gravid är att jag känner av att magen växer lite, och att jag inte kan äta viss mat. Längtar efter att få börja känna av bebisen lite, det är ju ett bevis för att den lever och växer som den ska.

Drygt 2 veckor kvar till ul.

100 dagar

Idag är jag på dag 100 i graviditeten. Lite mer än en tredjedel är avklarad nu. Att säga att man har varit gravid i 100 dagar låter ganska mycket, och så är man bara i v.15. Varför ska det vara så lång leveranstid på barn? Nästa delmål är ul den 28:e . Sen blir nästa när jag har kommit halvvägs, alltså v.20+0. Där är jag den 16/9.

Jämna plågor

Imorgon går jag in i v.15.
För min del känns det som om tiden segar sig fram. Jag hade gärna varit "i mål" nu, istället har jag 23-24 veckor kvar.
Jag mår ganska bra. Illamåendet har släppt och jag blir "bara" trött på eftermiddagarna och kvällarna nu.
Gurkan i magen är dock kräsen när det gäller maten jag försöker få i mig. Korv kan jag inte äta alls. Frukt funkar fortfarande bra, helst persikor eller nektariner. Bröd är svårt, jag kan få i mig Hönökaka eller nån annan variant av kantfritt bröd, men det tar emot lite det också. Pålägg är också svårt att hitta nåt som går bra. Ost är ok, och leverpastej, men sen blir det värre.
Jag knaprar i mig mina järntabletter och tar mina Trombyl. Ska passa på att kolla hbvärdet när jag ska göra ultraljud i slutet av månaden.
Det är svårt att hitta sköna sovställningar. Magen börjar kännas nu, så att ligga på magen och sova är inte skönt längre. Jag som bara brukar sova på mage. Dessutom blir jag täppt i näsan när jag lägger mig.

Att vänta ett barn

Jag har tidigare inte varit det minsta orolig under mina graviditeter för att något ska gå fel. Inte så att det har tagit över iaf. Jag har aldrig tidigare fått tidigt ul, har aldrig frågat efter det heller, utan jag har väntat tills det "stora" runt v.18 utan större problem. Jag har alltid väntat barn, inte missfall eller att det ska gå fel på något sätt.

Denna gången är det lite svårare att vänta barn. För man vet hur illa det kan gå sent i graviditeten. Jag hade klarat mig utan ul som gjordes förra veckan, jag frågade inte efter det, men visst är det skönt med en bekräftelse på att barnet som växer i mig verkligen finns där och att hjärtat slog. Men trots allt, min oro finns som ett mörkt moln längre fram, i slutet av den här graviditeten.

Jag fick frågan idag hur det känns. Ja, hur känns det egentligen? Jag känner mig trygg i att veta att läkaren kommer att övervaka oss noga, jag känner mig trygg i att veta att det blir en planerad igångsättning. Men jag käner mig inte glad och lycklig som jag gjort tidigare graviditeter. Jag känner mig skeptisk och vill inte ta ut nånting i förväg. Samtidigt så vill jag kunna känna glädjen över att vänta barn, men den vill inte infinna sig.

Det är svårt när folk kommer och gratulerar en till bebisen i magen. Jag vill inte ha några grattis förrän efter förlossning om vi då har ett levande barn i vår famn. Det är svårt med folk som tror att allt är bra nu, bara för att jag är gravid igen. Men sorgen och saknaden efter Elias finns ju alltid kvar för oss. Hans plats kommer ju aldrig att kunna ersättas.

Varje barn är en unik människa med en egen personlighet och egenskaper. Elias kommer inte att komma tillbaka till oss, men nu har vi chansen att få ett till barn, ett syskon, och det är vi enormt tacksamma för.

Läkarbesök

Idag har vi varit och träffat läkaren på mvc som ska följa oss genom den här graviditeten. Han är helt underbar, vi träffade honom när vi hade förlorat Elias förra sommaren, så han är lika mån som vi om att det ska gå bra den här gången.
Jag fick Trombyl utskrivet och han gjorde ett helt oplanerat ul! Vi fick se lilla gurkan, hjärtat slog och jag fick en sån härlig känsla av att det kommer gå bra den här gången! *Lycklig*
Vi kommer att få gå på täta kontroller, tillväxtul och flödesul, och dom kommer att kontrollera blodtryck, urin och göra toxprover fr o m v.20. Och jag vet helt säkert att det blir planerad igångsättning innan bf! Nu kan jag slappna av ett par veckor, sen kommer väl oron att komma krypande ju längre man kommer i graviditeten.

Det vänder

Nu börjar matlusten komma tillbaka, och illamåendet är inte lika frekvent eller jobbigt längre. Jag hoppas att järntabletterna, apelsinjuicen och leverpastejmackorna gör så att mitt hb stiger nu också, så kanske jag snart känner mig levande igen :-)

Att knapra morot och frukt är fortfarande jättegott, och det enda bröd jag kan få i mig är typ hönökaka eller tunnbröd. Ikväll ska jag göra goda tunnbrödrullar med kesofyllning till kvällsmat!

På fredag är det dags för läkarbesök. Sen är det inget mer inbokat förrän den 28/8, då det är dags för ultraljudet.

Namnförslag

Det där med namn och namnförslag på bebisen brukar vara något av det första som folk frågar efter. Speciellt ju längre fram i graviditeten man kommer.

För mig har det alltid varit nya namn som varit aktuella vid varje ny graviditet. Fråga mig inte varför, det har liksom bara blivit så. Jag tycker fortfarande att de "kaserade" namnen är fina, men dom känns liksom inte "rätt" till nästa barn. Ja, eller så har det varit iaf.

När jag väntade Victoria, var namnförslagen medan hon låg i magen Ida resp. Isac. När hon kom ut, var hon ingen Ida. Efter flera dagars resonerande fram och tillbaka, och med almanackan till hjälp, blev det till slut Victoria. Att det tog lite längre tid att "hitta" Vickans namn tror jag beror på att hon fick komma ut ur magen under ganska dramatiska former redan i v.36 pga av havandeskapsförgiftning.

När Oscar sedan var på tur, hade vi Rebecka som flicknamn och Lucas resp Oscar som pojknamn. Redan innan han föddes hade vi på känn att det skulle vara en liten Oscar, och han var en Oscar när han kom ut.

När jag väntade Elias växte det sakta fram under hela graviditeten, men runt v.30 hade vi förslagen klara. Linnéa resp Elias. Och inte heller denna gången var det någon tvekan om att det var en ljuvlig liten Elias som kom ut.

Denna gången är omständigheterna väldigt annorlunda. Vi började att prata om namn i samma veva som vi kom överens om att våga försöka bli gravida igen. Denna gången vill vi veta om det är en flicka eller pojke som ligger i min mage, så att vi kan få hjälp att kunna knyta an til barnet i magen, att få det att kännas mer "verkligt" eller något sådant. En hjälp att våga tro på att det ska gå vägen. Iaf, våra namnförslag den här gången är Alfred resp Annie eller Elvira.

Nu är jag i v.13

Vecka 13 enligt bm snurra. Min egen stämde inte riktigt med hennes, men det är ju kul när det "försvinner" dagar iaf, ist för att läggas till. Men det kommer nog att ändras igen vid ultraljudet.

Känner mig rätt pigg just nu, kan det vara så att det jobbigaste i trötthetsväg och illamående är över nu? Hade ju varit helt underbart i så fall! Lite som att börja leva igen. Men likväl, efter en hel dag med diverse aktiviteter utan vila, då är man ganska slutkörd på kvällen.

Just nu är jag grymt sugen på persikor! Det är det enda som jag känner sug efter just nu. Jag är glad så länge begären är nyttiga!

Att äta Niferexen funkar bra. Magen har inte strejkat helt. Men nu ska jag öka dosen till 2 st varannan dag. När jag väntade Elias hade jag också problem med lågt hb, men då gick det bara upp om jag åt 2 st Niferex om dagen. Får se om jag behöver göra det denna graviditeten också.

Bläää

Så var glukosbelastning nr 1 avklarad. Jag låg på rätt sida om gränsvärdet, så nu kan jag släppa detta till v.30 nångång, då det är dags för glukosbelastning nr 2.
Men det är ruskigt äckligt! 75 g socker upplöst i 2 dl vatten och detta sötsliska ska du ha i dig inom 5 minuter...*glääh*

Nästa vecka är det dags för läkarbesök.

Då var det igång...

Så, då är vi inskrivna på mvc nu då. Vi har en jättebra och förstående barnmorska som kommer att göra allt hon kan för att jag ska må så bra som jag kan göra under den här graviditeten. Känns bra! Tröttheten fick sin förklaring iaf, eftersom mitt Hb bara var 111, så det blir att sätta igång och knapra Niferex med en gång. Men blodtryck och urin/protein var utan anmärkan iaf. Nästa vecka ska jag göra glukosbelastning och den 27/7 ska jag till läkare. Och ultraljudet är inte så långt borta det heller, den 28/8 är det dags för det. Kommer ju antagligen att bli fler längre fram.
Innan vi skulle åka på morgonen igår, fick jag panikkänningar. Allt som ska upplevas "för första gången" igen efter Elias död, ger mig en viss panikångest. Men Michael var ju med, och gav mig kraft att klara av det, även om han också var nervös. Vi försöker att passa in så mycket som möjligt av besök på mvc så att han ska kunna följa med, men vissa får jag klara av själv.

Oro

Imorgon är det dags för inskrivning på MVC. Imorgon ska de första delmålen tas ut. Känns på ett sätt bra att komma in i den "världen" igen, att få gå på regelbundna kontroller, men samtidigt så hjälper det ganska lite mot den oro som sakta, sakta växer inom mig för varje vecka som går. Jag vet ju nu att det inte finns några garantier för att allt ska gå bra, bara för att man passerar ett visst antal veckor. Så i slutet kommer jag att må ganska dåligt. Jag ser inte fram emot att göra ultraljud längre, men jag kommer ändå att vilja göra dom för att se om barnets hjärta slår. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klara av att ha ctg kopplad under förlossningen, för jag kommer att vara livrädd för att hjärtljuden ska försvinna. Men nu oroar jag mig låååångt i förväg, men ändå kan jag inte släppa dom tankarna. Jag är verkligen livrädd för att allt ska sluta med sorg och elände en gång till....

Semester

Nu har mannen semester i tre härliga veckor, så nu ska jag passa på att vila mycket och bara ta det lugnt med familjen! Det enda inbokade vi har är en tur till Öland och därefter hoppas vi på lite badtillfällen också. Vi ska försöka bestämma en dag för Liseberg också, men jag får nöja mig med att titta på i år igen. Jag tar inga risker överhuvudtaget. I morgon har jag klarat av den första fjärdedelen av graviditeten, 10 hela veckor avklarade. Känns som en piss i Missisippi, för jag är trött på att vänta, jag vill ha en liten levande, rosa bebis hos mig nu.

v.9+1

Den värsta tröttheten på dagtid verkar släppa sitt grepp om mig. Känns som om man är lite piggare nu iaf. Illamåendet är som värst på eftermiddagarna och kvällarna. Var till apoteket och köpte tuggtabletter mot sura uppstötningar och halsbränna, för det kommer varje kväll numera, och det är inte trevligt! Hoppas att dom hjälper.

Lukter

Nu har jag blivit rejält luktkänslig. Det är inte kul alls, man kan ju knappt vistas i köket, och man får hålla andan när man öppnar kylskåpet. Min stackars man får ibland sitta i ett annat rum och äta om hans mat luktar för mycket. Men han härdar ut, han vet ju att det går över. :-)

Igårkväll såg jag nån som stekte ägg och blev jättesugen på det, ända tills jag kände lukten...uäck! Så om nån sitter på bra tips på "luktfri" mat, hojta till :-D Jag behöver all hjälp jag kan få!

Halsbränna och framför allt sura uppstötningar är en annan plåga just nu. Mjölk är min bästa kompis innan läggdags för tillfället.

Hmm, lite väl mycket "besvär" så här långt i bloggen kanske, men det är ju så det är i början.

v.8+1

Tiden segar sig fram, tänk när man får lägga till en trea framför åttan, då är resan kanske över, eller iaf väldigt nära sitt slut.

Fortfarande är energinivåerna otroligt låga, jag är trött mest hela tiden och illamåendet fortsätter att härja. Men även denna gången verkar det hålla sig på samma relativt låga nivå som vid tidigare graviditeter, vilket jag är tacksam över.

Jag kan inte äta smörgås alls längre. Knäckebröd går an, men mjukt bröd funkar inte alls. Dessutom gjorde jag misstaget idag att beställa nån kycklingvariant på McDonalds som i sig var helt ok, men senapsdressingen var ööörk! *suck*

Hungriiiiig!!

Jag är hungrig hela tiden! Men jag kan inte äta direkt vad som helst, för då mår jag illa. Och om jag inte äter mår jag också illa. Hmmm.
Just nu är i alla fall franskbröd med gräddig leverpastej på det absolut bästa som finns! Utöver det varierar det väldigt mycket. Något jag är sugen på ena dagen till lunch, kan jag absolut inte tänka mig att äta igen på väldigt länge! Ganska frustrerande faktiskt. Jag känner inte sug efter något speciellt heller. Ja, jo, utöver mina leverpastejmackor med ett glas mjölk till då så klart.

v.7+1

Så var det dags för tandborstningsproblemen nu då. Idag kom klöckningskänslorna när jag stod med tandborsten i munnen. Jättekul *not*!

Några korta rader

Så här i början av en graviditet finns det kanske inte så mycket att skriva. Förutom hur man mår då. Jag mår mest dåligt just nu. Känns ungefär som om jag höll på att bli dålig i influensa. Magen krånglar lite, illamående, lätt molande huvudvärk och yrsel, matt, seg och trött konstant.

Växtvärk

Jag tänkte att jag skulle vara lite mer noga och skriva ner så mycket som möjligt från den här graviditeten, så att man får hjälp att minnas sen.

Förra veckan och nu har jag mycket växtvärk i livmodern. Mer än jag kan minnas att jag haft de tidigare gångerna. Kanske beror det på att det är 4:e graviditeten och att det inte har gått lika länge mellan gångerna som det har gjort tidigare.

Jag vet att man inte kan känna bebis så här tidigt, men vid två tillfällen har jag ändå känt ett välbekant "fladder" där inne. Då går mina fantasier i spinn totalt, kanske är det två? Jag vill helst inte att det ska vara tvillingar. Antagligen är det ju bara tarmarna som flyttar på sig för att livmodern växer, men när man är gravid för fjärde gången vet man ju hur det "ska" kännas när bebis rör på sig.

Om jag ska jämföra med mina tidigare graviditeter så påminner den här än så länge mest om när jag väntade Victoria. Jag klarar knappt att dricka kaffe, mår illa tidigt och det jag lättast får i mig är vatten.

6+0

Illamående och värme är ingen kul kombination. Men jag står ut, för alternativet att inte må illa och inte ha ett syskon på väg är inte lockande.
Känns ändå mycket skönare att inte vara höggravid i den här värmen som jag var förra året.

Jag tror att poletten är på väg att ramla ner så sakteliga. Jag börjar inse att jag faktiskt är gravid igen, och än så länge känner jag mig ganska lugn. Men hela tiden finns tankarna om att allt kan gå åt h-vete när som helst.

Inskrivningen den 13:e juli känns ganska avlägsen än, men efter det kommer det att kännas mer verkligt.

Färskpotatis

Nypotatis är just nu det godaste jag vet!! Jag kan allvarligt talat äta hur mycket som helst av dessa underbara små knölar! Igår åt jag det med gräddfil, idag stekte vi upp det som blev över från igår- Mumma! Mannen har lovat att köpa ett nytt lass åt mig imorgon, jag hade inte kunnat få nåt bättre :-D
Man få vara glad så länge man får dille på saker som inte är direkt onyttiga iaf...

5+0

Ja, enligt sista mensens första dag så går jag idag in i v.6. Men enligt mina symptom skulle jag kunna vara lite längre än så.

Än så länge är det absolut inte värre än att man kan leva ett relativt "normalt" liv. Jag är trött så jag har svårt att koncentrera mig längre stunder och jag somnar ju typ så fort jag lägger mig en stund i soffan. Illamåendet är än så länge hanterbart i allra högsta grad. Jag är hungrig typ jämt, men är väldigt kräsen med vad jag klarar av att stoppa i mig. Lukter från diverse saker kan få mig att tvärvända, men det är ju så det ska vara i början på en graviditet.

Förberedelser

Jag skulle kunna tänka mig att ta fram alla saker efter Elias redan nu och ställa iordning för syskonet, men det kommer jag inte att göra. Det är ju en lång resa jag har framför mig, det är många veckor kvar och mycket som kan gå fel. Men kanske skulle jag må bra av att göra det. Kanske är det ett bra sätt att knyta an till det här barnet, att koncentrera sig på det positiva och ha en positiv "målbild".

Än är jag inte jätteorolig, men jag känner att tankarna finns där i bakhuvudet hela tiden. Att inte ta ut något förrän man sitter här hemma med en liten nyfödd bebis.

När Elias dog och vi plockade undan sängen, skötbordet, vagnen och allt det andra, så kände både jag och Michael att vid nästa barn ville vi inte ta fram några saker innan bebisen var född, mest för att vi inte trodde att vi skulle orka se allt. Men nu känner jag alltså lite annorlunda, och jag är glad för att jag känner så här. Kanske kan jag hitta ett sätt att kunna glädja mig åt den här graviditeten mer än jag oroar mig.

Annars konstaterar jag att illamåendet/kvalmigheten är tidigt igång den här graviditeten. Igårkväll fick jag snabbt stänga kylskåpsdörren och fly ut från köket. Nu är jag inte lika dödstrött heller, men jag har haft möjlighet att vila mycket nu, så det kanske gör så pass stor skillnad. Kanske är jag dessutom lite längre gången än jag har räknat med. Hoppas det, för då är "resan" lite kortare.

Inskrivningen är iaf bokad och jag ska gå hos en annan bm den här gången än förra. Det känns också bra.

Huvudet är fullt av tankar man vill få ur sig, och man har massor av känslor kring det här, men framför allt så är vi givetvis väldigt glada och tacksamma över att få vara med om det här miraklet än en gång!

Trisslottsvinst

Det känns som om man är med i Trisslottsreklamen, ni vet den där "Plötsligt händer det".

Jag vågade knappt testa den här gången, för jag har testat så många gånger under de här 10 månaderna och allt jag har fått innan är två svaga plus som har förebådat missfall. Min kropp har lurat mig totalt och jag har varit svensk inofficiell mästare i skengraviditet.
Så sitter man plötsligt här med ett positivt gravtest. Man tittar på det där pluset flera gånger om dagen, för man kan inte riktigt fatta att det är sant.

Idag ska jag ringa till mvc och få en tid till inskrivning. Det känns overkligt. Ska jag börja gå på kontroller och undersökningar igen? Men visst är jag glad för att få göra det.

Just nu är det den stora trötthetens tid som gäller här. Jag skulle lätt kunna sova när som helst på dagen. Det är som att gå runt i en dvala.
Jag börjar redan känna av kvalmigheten och illamåendet. När magen är tom mår jag illa, och när magen är full mår jag illa. Däremellan mår jag bra.
Kaffe är ett annat kapitel. Fyblä vad illa det smakar nu! Jag hoppas att jag åtminstone kan klara av att dricka mitt älskade chaite istället under den här graviditeten.

Ett plus!

Omtumlande och roligt.
Samtidigt enormt nervöst och orosfyllt.
Ett fett plus på gravtestet innebär att vi ska ha barn igen!

Glädjen över att äntligen bli gravid igen, efter 10 månaders försök.
Oron för att allt ska sluta i sorg som förra gången då vår lille Elias dog i plötslig spädbarnsdöd 2 dagar efter beräknad förlossningsdag i min livmoder.
Roligt för att min älskade man ska få bli pappa för andra gången. Vill ju att han ska få uppleva allt vad det innebär att bli pappa, att få med sig en liten ny människa hem från förlossningen, istället för att lämna ett tyst litet knytte i bårhuset.

I slutet av januari ska jag bli fyrabarnsmamma om allt går som det ska.
Följer ni med mig på vägen, genom all oro och glädje, alla krämpor och mysiga stunder?

Nu påbörjas vår gravidresa...