Förberedelser

Jag skulle kunna tänka mig att ta fram alla saker efter Elias redan nu och ställa iordning för syskonet, men det kommer jag inte att göra. Det är ju en lång resa jag har framför mig, det är många veckor kvar och mycket som kan gå fel. Men kanske skulle jag må bra av att göra det. Kanske är det ett bra sätt att knyta an till det här barnet, att koncentrera sig på det positiva och ha en positiv "målbild".

Än är jag inte jätteorolig, men jag känner att tankarna finns där i bakhuvudet hela tiden. Att inte ta ut något förrän man sitter här hemma med en liten nyfödd bebis.

När Elias dog och vi plockade undan sängen, skötbordet, vagnen och allt det andra, så kände både jag och Michael att vid nästa barn ville vi inte ta fram några saker innan bebisen var född, mest för att vi inte trodde att vi skulle orka se allt. Men nu känner jag alltså lite annorlunda, och jag är glad för att jag känner så här. Kanske kan jag hitta ett sätt att kunna glädja mig åt den här graviditeten mer än jag oroar mig.

Annars konstaterar jag att illamåendet/kvalmigheten är tidigt igång den här graviditeten. Igårkväll fick jag snabbt stänga kylskåpsdörren och fly ut från köket. Nu är jag inte lika dödstrött heller, men jag har haft möjlighet att vila mycket nu, så det kanske gör så pass stor skillnad. Kanske är jag dessutom lite längre gången än jag har räknat med. Hoppas det, för då är "resan" lite kortare.

Inskrivningen är iaf bokad och jag ska gå hos en annan bm den här gången än förra. Det känns också bra.

Huvudet är fullt av tankar man vill få ur sig, och man har massor av känslor kring det här, men framför allt så är vi givetvis väldigt glada och tacksamma över att få vara med om det här miraklet än en gång!

Trisslottsvinst

Det känns som om man är med i Trisslottsreklamen, ni vet den där "Plötsligt händer det".

Jag vågade knappt testa den här gången, för jag har testat så många gånger under de här 10 månaderna och allt jag har fått innan är två svaga plus som har förebådat missfall. Min kropp har lurat mig totalt och jag har varit svensk inofficiell mästare i skengraviditet.
Så sitter man plötsligt här med ett positivt gravtest. Man tittar på det där pluset flera gånger om dagen, för man kan inte riktigt fatta att det är sant.

Idag ska jag ringa till mvc och få en tid till inskrivning. Det känns overkligt. Ska jag börja gå på kontroller och undersökningar igen? Men visst är jag glad för att få göra det.

Just nu är det den stora trötthetens tid som gäller här. Jag skulle lätt kunna sova när som helst på dagen. Det är som att gå runt i en dvala.
Jag börjar redan känna av kvalmigheten och illamåendet. När magen är tom mår jag illa, och när magen är full mår jag illa. Däremellan mår jag bra.
Kaffe är ett annat kapitel. Fyblä vad illa det smakar nu! Jag hoppas att jag åtminstone kan klara av att dricka mitt älskade chaite istället under den här graviditeten.

Ett plus!

Omtumlande och roligt.
Samtidigt enormt nervöst och orosfyllt.
Ett fett plus på gravtestet innebär att vi ska ha barn igen!

Glädjen över att äntligen bli gravid igen, efter 10 månaders försök.
Oron för att allt ska sluta i sorg som förra gången då vår lille Elias dog i plötslig spädbarnsdöd 2 dagar efter beräknad förlossningsdag i min livmoder.
Roligt för att min älskade man ska få bli pappa för andra gången. Vill ju att han ska få uppleva allt vad det innebär att bli pappa, att få med sig en liten ny människa hem från förlossningen, istället för att lämna ett tyst litet knytte i bårhuset.

I slutet av januari ska jag bli fyrabarnsmamma om allt går som det ska.
Följer ni med mig på vägen, genom all oro och glädje, alla krämpor och mysiga stunder?

Nu påbörjas vår gravidresa...