Elefantgravid

Igår fick jag "låna" en söt liten tjej på 10 dar en stund. Jättemysigt att sitta och hålla en sån liten, men efteråt känner man hur tom ens egen famn är.
Jag längtar efter lillebror i magen, men tiden står stilla för mig! Det känns inte som om man kommer närmare målet, man står bara på samma fläck och stampar.

Nu har jag liksom varit gravid i 62 veckor, och ingen bebis. Snacka om att vara elefantgravid... inget kul alls!

Till veckan är det bm-besök igen. Då ska vi boka in nästa ul som ska ske runt v.28, så det är inte så avlägset.

En lättnadens suck

Nu är jag så lättad!

Gjorde ju glukosbelastning imorse igen för att kolla om jag har gravdiabetes eller inte, och jag klarade mig med större marginal den här gången. Hamnade bara på 7,4 efteråt idag! Så mina små justeringar jag har gjort, har hjälpt! Känns som om tre ton av oro ramlade av mig, och jag känner mig glad igen!

Det enda jag egentligen har ändrat är att jag äter osötat grovt bröd till frukost ist för flingor o mjölk, jag dricker lättmjölk och knaprar lite morot då och då. I övrigt har jag ätit precis som innan.

Förhoppningsvis håller det goda resultatet sig hela graviditeten ut, för det känns skönt att slippa oro över det här.

Bu och bä

Idag kom stödbältet med posten!

Nu hoppas jag att det hjälper mot foglossningen. Just nu är det inte skönt att sitta med det på, måste försöka mjuka upp kanterna lite så att dom inte skaver.

Imorgon är det så dags för glukosbelastning igen. Inte äta efter 20 ikväll och inte dricka efter midnatt. Ska ta med min lilla plastcitron med citronsaft i imorgon iaf, så kanske det går lite lättare att dricka sörjan den här gången.

Ångest

Ja, det har jag drabbats av den senaste tiden.

Jag kan vakna på nätterna och gråta, för att allt ska sluta med ännu en död bebis. Jag vet ju att vi får allt stöd och all uppbackning vi vill ha från mvc och läkare, men mina hjärnspöken dyker upp likt förbaskat!! Logik biter inte på ångestmonstret! Det känns iaf som ett rejält steg tillbaka, jag som precis hade kommit över den värsta spärren när det gäller att tro "när" ist för "om". Och så ramlar man ner i mörkret och hopplösheten igen...

Det blir inte bättre av att lillebror i magen sover på nätterna, precis som jag. För det enda som tröstar mig just nu är att känna av honom i magen när han buffar, sparkar och gör sig påmind. Många ggr dricker jag ett glas iskallt vatten och lägger mig en stund i soffan bara för att få känna hur han rör sig därinne.

Känner mig orolig för det här med diabetesen också. Jävla skit rent ut sagt! Tusen tankar far genom huvudet hela tiden. För första gången så vill jag göra glukosbelastningen, för jag vill veta och jag vill ha hjälp!

Jag tror det är dags att be min bm ordna med remiss till kurator/psykolog för att jag ska klara av resten av den här graviditeten, för så här dåligt vill jag inte må nåt mer! Mitt humör är upp och ner totalt. Jag har inget tålamod med något eller någon, jag blir arg för att jag är rädd och orolig och pga den här sketna ångesten så sover jag inte heller bra på nätterna!

Bm-besök och nya orosmoment!

Det här börjar nästan kännas löjligt...

Jag var på bm-besök imorse. Mitt blodtryck är bra (125/80) och urinprovet var utan anmärkning i alla avseenden. Mitt HB var sådär, 109, men det var väntat. Jag har dessutom gått ner 2 kg sen inskrivningen och det är i mitt fall bara bra, men alltid ska det ju vara nåt med mig, så nu verkar det som om jag håller på att få graviditetsdiabetes! *Suck*
Ska göra ny glukosbelastning nästa torsdag.

Jag väljer att skratta åt det hela, för gråta vill jag inte, men jag ska tydligen gå igenom allt som finns att råka ut för under mina graviditeter. Jag har haft havandeskapsförgiftning med HELLP och blev akutsnittad med dottern, jag fick livmoderinfektion efter sonens förlossning som en följdkomplikation av att inte alla hinnorna kom ut i efterbördsskedet, och sen tredje graviditeten dog Elias i min mage 2 dagar efter bf i PSD och nu då graviditetsdiabetes på G! Jag hoppas verkligen att glukosbelastningen nästa vecka hamnar på godkänt värde, för jag börjar bli lite trött och frustrerad över att det alltid ska vara något som avviker.

Jag skulle alltså inte ha något emot att göra allt jag kan för barnets bästa, snarare tvärtom, men jag har liksom redan nog med orosmoment om man säger så, så jag behöver inte fler eller som i det här fallet, helt nya!

Det positiva är iaf att jag fick lyssna på lillebrors hjärtslag idag Låg fint på 146!

Längtan och drömmar

Imorgon ska jag till bm för att kolla blodtryck och lämna urinprov. Det ska jag fortsätta att göra varannan vecka tills bebisen har kommit. Känns bra att dom vill ha koll på mig, men det känns skumt att börja så tidigt.

Jag känner små rörelser varje dag, och häromdagen låg lillebror och tryckte uppåt ganska ordentligt. Han sträckte väl på sig, får ju passa på när det finns utrymme för det därinne. Nu börjar längtan efter den här lille krabaten bli starkare. För varje liten puff jag känner, så blir det mer verkligt att det är en liten till på väg.

Natten till igår drömde jag ytterligare en knasig dröm, och bland annat så hade dom liksom plockat ut bebisen ur magen för att kolla att han mådde bra, vilket han gjorde, men vi fick titta på honom innan dom stoppade in honom igen. I drömmen hade han ganska mycket mörkbrunt hår, blir intressant att se om han har det sen i verkligheten med, eller om han ska vara lika "skallig" som dom andra tre har varit. :-)

Sammandragningar

Jaha. Då har sammandragningarna börjat. Tycker dom kommer tidigare och tidigare för varje graviditet. Men så länge dom inte gör ont och kommer alltför ofta så är det ju ingen fara.

När jag kände dom första så blev jag först lite ställd, innan jag kom på var det var. Man glömmer fort hur det känns att vara gravid. Tydligen. :-)

Helgen har verkligen varit lugn och skön. Vi har ätit god mat och bara umgåtts. Och på tal om mat typ, jag har inte gått upp något än den här graviditeten. Känns jätteskönt att jag har klarat mig lite mer än halvvägs utan att lägga på mig ett enda kilo. Jag har redan så det räcker på den fronten ;-) Hoppas nu att slutet av graviditeten blir lika "snäll" ur den aspekten som början har varit.

v.21

Nu har jag kommit halvvägs i graviditeten enligt alla sätt att räkna, så härifrån och framåt så är det ju faktiskt nedräkning. Men dagarna går så sakta emellanåt.

Jag hoppas att ryggen ska hålla fram till jul. Därefter är jag i princip ledig fram till igångsättningen. Jag ska redan börja förbereda julklappar för att slippa känna stress över det i december. Maten vet jag ju redan att pappa hjälper mig att fixa, speciellt som han numera finns på plats i samma stad dessutom.

Nästa vecka ska jag köpa en filt till lillebror. Jag ska till mvc för att lämna urinprov och få provtagningen avklarad, så då tänkte jag passa på att köpa filten också.

Även om jag är orolig för vad som kan hända, så har jag ändå en positiv känsla när det gäller lillebror. När jag väntade Elias så köpte vi iofs en hel del saker, men jag köpte inte direkt något som var till honom. Och jag vet flera mammor som har förlorat sina barn på liknande eller samma sätt som vi, som upptäcker samma sak när dom går igenom sina dagboksanteckningar. Man har haft nån skum känsla av att något inte är som det ska, fast det inte har funnits något konkret att ta på. För mig fick jag en sån skum känsla med Elias på första ul, för han låg så konstigt.

Denna graviditeten har jag inga skumma känslor alls, men erfarenheten av att förlora ett fullgånget och till synes fullt friskt barn gör att man hamnar i "om"-tänket ist för "när"-tänket. Man tänker om allt går bra, ist för när. Bra dagar så hamnar man i när av sig självt, men de flesta dagar går man omring i om.

Sprattel och värk

Sedan i fredags så känner jag lite rörelser från bebisen varje dag, oftast på kvällen när jag har lagt mig och kommit till ro. Det känns bra med en liten bekräftelse på att lillebror växer och lever därinne.

Dagarna går i sakta mak framåt. Jag längtar till julen, för efter det så är det inte långt kvar. Dessutom är det ju hur mysigt som helst med adventsljusstakar och stjärnor i fönstrena, levande ljus och god mat.

Min rygg blir inte bättre. Nu gör det ont hela dagarna. Men jag härdar ut än så länge.

En till

Idag gjorde vi ultraljud igen.
Det är fantastiskt vilken skillnad en vecka kan göra. Den här gången gick det jättebra att se allt som skulle tittas på. Allt ser bra ut! Och vi fick bekräftat vilken "sort" det är som ligger på tillväxt därinne. Vi ska få en liten grabb till, en lillebror till Elias, Oscar och Vickan!

Nu är jag väldigt tacksam över att vi har fler ul inplanerade, för även om allt ser bra ut varje gång, så kommer oron krypande likt förbaskat ändå. Hitills så stillas oron snabbt iaf när man får se gurkan därinne vinka, "prata", sträcka på sig och sprattla.

Åh, vad jag längtar!

Det känns lite småjobbigt när vänner och bekanta når "målet" och får ta emot sina små efterlängtade bebisar, när jag har så långt kvar. Jag gläds med dom, absolut, men jag är bara så trött på att vänta och längta.
Jag vill kunna sitta med vår lilla bebis i famnen och dra in den härliga bebisdoften, försiktigt klappa och mysa med en levande liten nyfödd och bara njuta av att vara mamma igen.

Jag längtar efter att få gå ut med barnvagnen. Jag längtar efter allt som har med en bebis att göra...amning, blöjbyte, badning mm.

Prövningar av olika slag

Igår gick jag in i v.19.
Snart har jag nått nästa delmål på resan mot bebis, att ha kommit halvägs. På ett sätt har jag ju iofs redan kommit halva vägen nu, eftersom vi vet att det blir igångsättning innan bf, antagligen i v.38.

Var och köpte ett par byxor till mig igår. Nu när hösten kommer, så inser man att 2 par långbyxor inte kommer att räcka :-) Gick igenom bebisavdelningen i affären, och det finns mycket fint som man kan köpa där, men det tar emot. Jag kan inte köpa nåt. Så nu bestämde mannen och jag att vi ska gå tillsammans och köpa något som "Gurkan" ska ha på sig hem från BB i januari.

Under hösten ska vi också köpa en åkpåse till vagnen och en liten overall till bebben. Det var ju sånt vi inte köpte till Elias eftersom han föddes mitt i sommaren. En skötväska ska vi fixa med. Men trots att allt ser så bra ut den här gången, och trots att jag skulle vilja handla nu, så går det alltså inte. På något sätt måste jag försöka komma över den här mentala spärren. Jag har gett mig själv ett uppdrag. Jag ska på egen hand köpa en bebisfilt. En filt är neutral på något sätt. Det är inget plagg, men det är ändå något till den här bebisen. Så någon gång under september ska jag köpa en.