Förlossningsberättelse Theodor

Kom in till förlossningen för igångsättning tors. 24/1 i v.38+6 enligt överenskommelsen med läkaren.

Ca kl. 7.50 fick vi komma in i förlossningsrum 2 som skulle bli vårt ”tillhåll” under en tid framöver. Ingen av oss visste ju hur lång tid det skulle ta innan lillbus var ute. Mannen gick iväg till sitt återbesök på ögonkliniken.
Under tiden blev jag undersökt av bm, en ctgkurva gjordes och läkaren gjorde ett snabbt ultraljud för att säkerställa att huvudet var nedåt. Kl. 9.40 läggs första omgången med Minprostin-gel 1mg och jag får ligga med ctg kopplat i en timme efter att gelen har lagts. Jag känner att jag får som mensvärk men så mycket mer händer inte. Dagen går och man kör regelbundna ctg-kurvor för att hålla koll på lillbus och vi fördriver tiden med att kolla film, läsa tidningar, vi äter lunch och mannen åker hem en snabbis för att ta hand om husdjuren och fixa lite mat inför natten.
Kl. 16.30 lägger man en ny dos Minprostingel 2mg eftersom inget har hänt efter första. Efter denna dos får jag lite värkar som ökar i intensitet under kvällen, men dem håller inte i sig så länge så jag misstänker att dom inte gör så mycket nytta, men vid kl.21 får jag ändå gå in i duschen för att lindra smärtan lite och då avtar de starkaste värkarna. Runt midnatt får jag så en sovdos eftersom det enda som har hänt är att livmodertappen har mjuknat lite. Jag tar tacksamt emot den och hoppas på att få sova skönt under natten, alternativt att förlossningen sätter igång.

Jag vaknar kl.6 morgonen dagen efter och har fått sova skönt hela natten utan pinvärkar. Nu känner jag svaga värkar och efter frukost och ctg-kurva blir jag undersökt av läkare och får en ny geldos 2mg Minprostin kl.9.45. Ny dag, nytt försök.
Dagen fördrivs ungefär som gårdagen. Mannen går hem en stund på förmiddagen när allt ändå är lugnt för att pyssla om husdjuren igen och fixa ny mat till sig själv. Framåt eftermiddagen börjar vi ställa in oss på ännu en natt, för inget mer har hänt. Jag sitter med en vetevärmare för att lindra de svaga värkar som jag har. Kl.15.50 läggs en ny dos gel 1 mg, för under dagen har jag trots allt öppnat mig en cm (inte mycket att hurra för, men varje cm är ett steg framåt) och jag kopplas återigen till ctg för en timme. Ganska snabbt känner jag att jag får värkar som tar i ordentligt, men inget syns på ctgn. Jag ringer efter hjälp och en undersköterska kommer in och flyttar på plattan som ska registrera värkarna och genast syns dem även på kurvan. Nu får jag andas mig igenom värkarna som kommer regelbundet. När jag har legat i nästan en timme känner jag plötsligt hur vattnet går och jag säger åt mannen att ringa på hjälp och i upphetsningen trycker han 2 ggr så att det nödlarmar. Min bm och undersköterskan kommer in och när jag nu undersöks är jag öppen 4 cm. Jag får hjälp att komma upp ur sängen, får in en gåstol att hänga över och jag får in lustgas för att klara av värkarna som nu börjar kännas riktigt jobbiga. Jag säger till min bm att ryggbedövningen bör läggas nu om den ska hinnas med, enligt den överenskommelse jag har med en narkosläkare sen tidigare, för nu vet jag att det kommer att gå fort resten av förlossningen. Tyvärr råkar jag då ut för en nonchalant narkosläkare som tror att hon vet mer om mig och min kropp i ett förlossningsskede än vad jag själv gör, och hon anser att jag kan avvakta i en halvtimme. *Kärring* Hon kommer inte ens in i rummet.
Min bm undersöker mig ofta och för varje värk jag har så öppnar jag mig nästan en cm fram tills jag är öppen 7 cm. Då stannar det upp lite, men jag börjar få krystimpulser. Får ställa mig på alla fyra lutad över ryggstödet på sängen för att hålla emot krystvärkarna. Bm sätter en kanyl ifall jag behöver värkstimulerande dropp för att öppna mig de sista centimetrarna.
Nu skriker och stönar och morrar jag mig igenom värkarna i lustgasmasken och förbannar narkosläkaren som berövade mig min bedövning! Mannen står jämte sängen vid huvudänden och jag hör hur han suckar av nervositet.
När kanylen väl sitter på plats känner jag att jag inte kan hålla emot krystvärkarna längre och när bm undersöker mig igen är jag fullt öppen. I min journal såg jag i efterhand att jag fick hålla emot mina krystimpulser i nästan en timme, inte det lättaste när man inte har någon annan smärtlindring än lustgas(!). Jag får hjälp att vända mig om och får äntligen börja krysta! Problemet är bara att jag inte får några pauser mellan krystvärkarna. Men efter 2 min krystning är lillbus ute! Klockan är då 18.37, så från att jag var öppen en cm tills han var ute tog det inte ens 3 timmar!
Som helhet var det en bra förlossning. Jag har inga problem med att det går fort, det är jag van vid nu, men jag blir uppriktigt arg på nonchalanta läkare som har någon konstig inställning av att veta bättre än alla andra. Jag känner mig lurad på den bedövning som jag hade blivit lovad i förväg, med hjälp av den hade det kanske gått lite lättare att hålla emot krystimpulserna.
Jag sprack lite, fick sy 5 stygn totalt, men jag har inte känt något obehag av det alls. 10 minuter efter att lillbus var ute kom efterbörden med moderkakan ut. Det fanns en äkta knut på navelsträngen men den satt löst, fast det kändes väldigt skönt att vi fick ut lillbus innan den drogs åt, för då hade ju allt kunnat sluta i elände den här gången också!
Så fredagen den 25/1 2008 kl.18.37 fick vi välkomna en underbart efterlängtad liten kille som vägde 2980g och var 49 cm lång och som ska heta Theodor!

Resan är slut

Ja, så var den här gravidresan slut och en helt ny resa har påbörjats.
På ett sätt har den trots allt gått ganska fort, åtminstone när man kan se tillbaka så här i efterhand. Det känns inte alls som speciellt länge sen som jag fick det där efterlängtade pluset i maj förra året, men under resans gång kändes det som om tiden stod stilla.
Nu är vi i mål tillslut.
Vår son är 8 dagar gammal och jag kan inte se mig mätt på honom.
På ett sätt känns det så overkligt att ha en liten bebis igen, men på alla andra sätt så känns det så rätt och självklart att ha honom här hos sig.
Jag ska skriva ner min förlossningsberättelse som ett avslut på gravidbloggandet, och sen får jag väl fortsätta att blogga om livet som mamma till en efterlängtad liten sladdis...

Theodor

Fredagen den 25/1 kl.18.37 föddes vår efterlängtade son!

Han vägde 2980 g och var 49 cm lång och ska heta Theodor.

Några timmar kvar...

Och nervös är bara förnamnet!!

Om några få timmar är det dags att sätta igång förlossningen och jag känner mig otroligt oförberedd, pirrig, nervös, rädd, lycklig och ja...allt man kan känna inför detta!

Jag kommer att skaka imorgon bitti när jag väl är på plats på förlossningen, och jag hoppas att allt kommer igång snabbt och går smidigt!!

*hjälp*

En liten sammanfattning...

Då var sista besöket hos barnmorskan gjort.
SF-måttet står stilla nu, men med tanke på hur kort tid det är kvar så är läget lugnt. Mitt blodtryck har stigit lite till, men med ordentlig vila imorgon så ska det nog hålla sig på godkänd nivå tills förlossningen är avklarad. Så sammantaget ser det fortfarande bra ut, men det är skönt att det snart är över.
Vi pratade också lite om hur den här resan har varit, och framför allt så har den varit lång. Det har varit oroligt och det har varit svårt eller näst intill omöjligt att njuta. Visst har det varit underbart att få höra hjärtljuden, se lillbus på ultraljud och känna honom sparka i magen, men allt däremellan har varit påfrestande.
Nu står vi vid mållinjen och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi tar oss hela vägen in i mål den här gången...

Inget nytt på bebisfronten

Just nu verkar det som om det blir ett sista bm-besök imorgon.
Det trycker och moler på men det händer inte mer än så.
Så det lutar åt att igångsättningen på torsdag verkligen blir av och att det blir bebis till helgen iaf...

Varannan natt

Gaaaah!
Jag är så trött idag!
Jag verkar bara kunna sova hyffsat varannan natt numera. Och jag är en sån som verkligen behöver mina sovtimmar, annars går jag omkring halvt medvetslös under dagen.
Imorse vaknade jag vid 4.30 när mannen kom in för att sova. Han satt uppe för att vända dygnet inför sina nattskiftspass på jobbet, men det var ju lögn för mig att somna om igen efter det.
Så vid 8 när sonen vaknade gick jag upp också. Varför ligga kvar och snurra i sängen när jag ist kan sätta mig i soffan och slösurfa på datorn??
Så nu hoppas jag att jag får sova bättre natten till imorgon, men med min "tur" så ligger jag väl på förlossningen och föder inatt ist för att få sova i min sköna säng... ja, det sista vore väl egentligen inte helt fel ;-)